Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Filosofiska skolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
RUMMET.
Fig. 54. Månens faser.
Efter Apianns.
vistades under sin mannaålder i Aten och väckte uppseende därigenom, att han ansåg
att månen är en stor, rund sten, vars ljus endast är en återspegling av solens ljus, och att
förmörkelserna bero på att andra mörka kroppar ute i världsrymden komma skymmande
mellan månen och solen, en åsikt, som vi ju hylla än i dag, ehuru vi med Aristoteles
anse, att det är jorden själv, som utgör den skymmande kroppen.
Denna djärva tanke, som med ens förvandlade mångudens lynnesväxlingar till ett
av geometriska omständigheter betingat spel mellan ljus och skugga, var ett påtagligt
exempel på hur långt bort från den gamla auktoritetstron människan genom
spekulativt tänkande kommit. Att månen var en gud och ej en stenklump hörde dock även
till en atenares gängse föreställningar, och därför kunde Anaxagoras’ fiender och
avundsmän utnyttja auktoritetstron till att störta honom. Av atenarna blev han anklagad
och dömd till döden för att ha velat försvaga gudarnas makt genom att på detta hädiska
sätt få människor att tro, att gudarna styras av omutliga lagar. Tack vare den store
Perikles blev dock Anaxagoras’ och hans barns dödsdom förvandlad till landsflykt.
Genom Anaxagoras’ tanke, att månen får sitt ljus från
solen, förklaras på ett utomordentligt enkelt sätt månens
skiftande faser såsom vår med månens olika lägen skiftande
uppfattning av månens självskugga. Är månen ett klot, kan
den av solen endast belysas på sin ena hälft; den andra
hälften skymmes av den förra, och det utseende månen visar
en betraktare beror på dennes plats i förhållande till det
plan, som klyver månen i dessa bägge hälfter. Ett öga
placerat i själva detta plan uppfattar månen som en halvmåne;
ett öga beläget på sammanbindningslinjen mellan solen
och månen ser månen som fullmåne, ifall det befinner sig
framför månen, men däremot icke alls (på gränsen mellan
ny och nedan), om det befinner sig bakom månen. Vid
fullmåne befinner sig betraktaren på sammanbindningslinjen
mellan sol och måne; när därför solen går ned i väster måste
fullmånen samtidigt gå upp i öster. Vid nyniåne måste månen däremot stå alldeles
intill solen, och för att skäran skall vara med sin buktiga del vänd mot solen (obs.
minnesregeln: då månen kommer, ser den ut som ett komma!) är det uppenbart, att månen måste
stå något till vänster om den nedgående solen, vid nedan däremot till höger. Alla dessa
konsekvenser av Anaxagoras’ grundtanke bestyrkas av erfarenheten, och till dem kan man
lägga ytterligare den, att månens obelysta del indirekt kan iakttagas därigenom, att den
skymmer bort de stjärnor, som befinna sig bakom. Aristoteles omnämner, att man sett
halvmånens mörka del skymma den klart lysande Mars. I vår tid, då man kunnat taga
noggranna fotografier över månen och noga kartlagt dess välvda yta, och då man
dessutom med stöd av uppfattningen om förmörkelsen som en skugga kan på sekunden
förutberäkna dess inträffande, är sanningshalten av Anaxagoras’ idéer så omedelbart
påtaglig, att man skulle ha svårt att tro, att någon vettig människa velat komma honom
till livs. Men vetenskapens historia visar tyvärr, att kunskapens sanningsvittnen ofta
fått bliva martyrer.
Pythagoréerna. Märkligast av alla Thales’ lärjungar var Pythagoras (580—500
f. Kr.). Född på den joniska ön Samos lär han på Thales’ inrådan begivit sig till Egypten
för att invigas i de egyptiska prästernas hemligheter, ja, man har ansett, att han sträckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
