Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Filosofiska skolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
RUMMET.
Fig. 58. Vore
jorden sexkantig, så
skulle den vid
mån-förmörkelse kasta
en sexkantig
skugga på månen.
Efter Apianus (1577).
handling också sedermera kunnat genomföras, men hur oerhört måste ej talbegreppet
fördjupas, innan man lyckades realisera pythagoréernas fantastiska dröm. Men
pythagoré-erna läto på äkta grekiskt vis spekulationen löpa i väg, obekymrade om nödvändigheten
av ett faktiskt underlag. Mannen blev 3, kvinnan 2, äktenskapet följaktligen summan 5
i egenskap av förening mellan man och kvinna. Rättvisan symboliserades med 4; liksom
kvadraten borde den ju vara Eka åt alla håll. Att två kvinnor, 2+2,
därigenom borde anses som den fullkomliga representationen av
rättvisan tycks inte avskräckt pythagoréerna.
Av väsentligt större betydelse voro pythagoréernas
revolutionerande föreställningar om himlakropparna, visserligen också till stor
del byggda på rena spekulationer, men icke desto mindre av oerhört
värde, enär de förberett de djupgående resultat, vartill astronomerna
genom sorgfällig observation kommit. Pythagoréerna sprängde den
trånga kupa, på vilken föregångarna sett himlens fenomen utspelas.
Månen och planeterna fingo sig tilldelade var sin sfär, på vilka de
tänktes rörliga, och ytterst omslötos dessa olika stora koncentriska
sfärer av fixstjärnehimlens stora sfär. Jorden själv liksom månen och
planeterna tänktes som stora klotformiga kroppar.
Det framsteg i förhållande till Anaximanders föreställning om
jorden som en fritt svävande, platt skiva pythagoréerna gjort genom
att tänka sig jorden som ett klot var utan tvivel grundat på
iakttagelser av stjärnhimlen. Genom sina handelsförbindelser hade
grekerna tvingats att färdas över stora sträckor i nordsydlig riktning,
och de kunde icke undgå att iakttaga stjärnhimlens därvid förändrade
utseende, så mycket mindre som navigeringen krävde ett noggrant
observerande av stjärnhimlen. Då liksom nu användes stjärnorna i
närheten av himmelspolen till att finna väderstrecket norr, och
himmelspolens höjd över synranden är mindre ju längre söderut man
färdas; samtidigt dyka nya stjärnbilder upp vid södra horisonten,
medan andra försvinna vid den norra. Förbliver man däremot på
samma ort, ändras aldrig Polstjärnans höjd över horisonten. Dessa faktiska förhållanden
kunna icke gärna förklaras på annat sätt, än att den yta, utefter vilken man färdas,
jordens och havets yta, är välvd, så att när ögat flyttas, olika delar av den bortom
jorden liggande stjärnhimlen komma till synes.
Redan babylonierna hade iakttagit himlavalvets för olika orter växlande utseende
och därav dragit den slutsatsen att jorden var välvd. Att jorden är välvd behöver dock
icke medföra, att jorden överallt är lika mycket välvd, så att den är ett klot, och det är
icke gott att veta, vilka skäl som förmått pythagoréerna att omfatta denna sistnämnda
åsikt. Det var först den store Aristoteles, som i månförmörkelsen såg jordens runda
skugga avtecknad på månens yta, och innan man häri kunde se en bekräftelse på den
pythagoreiska hypotesen om jordens kulform, måste man liksom Anaxagoras (se sid.
78) och sicilianaren Empedokles (död omkring år 430 f. Kr.) ha insett, att månen erhåller
sitt ljus från solen. Det var således på mycket lösa grunder pythagoréerna byggt sin
uppfattning om jordens klotform, och det är icke deras förtjänst, att senare iakttagelser,
framför allt moderna gradmätningar, i stort sett gett dem rätt.
Lika svaga torde väl de skäl varit, som fingo pythagoréerna att fylla ut
världsrummet med en hel rad varandra omslutande, kristallklara sfärer, på vilka de olika
himla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
