Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Kritiska filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPEKULATIV RUMSUPPFATTNING. KRITISKA FILOSOFER.
85
sätt förstod att beskära de värsta utskotten av det samtida tänkandet. Några skrifter
lämnade han icke efter sig, men genom sin imponerande personlighet och det värdiga sätt
varpå han tömde giftbägaren, sedan han dömts till döden, lämnade han ett outplånligt
intryck bland de efterlevande och särskilt på en av dem, den store filosofen Platon
(427—347 f. Kr.), vilken genom att stifta den ateniensiska filosofskolan Akademeia
fullfölj de Sokrates’ verk. Platon har till eftervärlden bevarat det försvarstal, som Sokrates
höll inför sina domare, och av detta framgår, att Sokrates av sina politiska ovänner,
vilka ville hämnas den gisslande kritik de av honom utsatts för, anklagats för att genom
sin gudlöshet ha fördärvat Atens ungdom. Återigen var det auktoritetstron, som tjänade
som rättsligt underlag till den personliga förföljelsen. Sokrates, liksom tidigare
Anaxa-goras, beskylldes för att icke anse vare sig solen eller månen för gudar, men tillbakavisade
denna beskyllning såsom beroende på en förväxling av honom och Anaxagoras, vars
böcker vimla av påståenden om att solen är en sten, månen en jordklump o. s. v.
Sokrates stod i sin uppfattning av jorden och världsrummet på en ståndpunkt, som
nära sammanföll med pythagoréernas. Platon har i dialogen Faidon återgivit Sokrates’
ståndpunkt, sådan Platon vid mogen ålder säkerligen själv fullkomnat den. Följande
ur denna dialog har stort intresse: »För det första är jag övertygad om», sade Sokrates,
»att om jorden, en rund kropp, befinner sig mitt i himlarymden, behöver den varken luft
eller något annat sådant för att icke falla, utan himlarymdens likformighet och jordens
egen jämvikt är fullt i stånd att hålla den uppe. Ty ett ting, som har jämvikt och
anbringas mitt i ett likformigt rum-, förskjutes ej åt något håll utan förblir orörligt.» —
»Jorden själv åter ligger ren i den rena himlarymden, där stjärnorna ha sin plats och
som de naturkunniga pläga kalla etern.» — »Vi bo i fördjupningar i jorden men förmena
oss bo på dess yta, och luften kalla vi himlen och tro, att den utgör den himlarymd, som
stjärnorna genomlöpa. Det värsta av allt är emellertid, att vi, kraftlösa och tunga som
vi äro, ej förmå taga oss fram till luftens gräns. Ty om någon kunde gå till denna gräns
eller på vingar svinga sig dit, skulle han, uppdykande, skåda fritt omkring sig liksom
fiskarna, som dyka upp ur havet; och vore hans natur nog kraftig att uthärda anblicken,
skulle han komma till insikt om att här har han den sanna himlen och det sanna ljuset
och den sanna jorden.»
Aristoteles. För naturvetenskapens utveckling har Platon icke genom nya resultat
gjort någon insats men genom att klart formulera en ny t ä n k e m e t o d (se sid. 87)
har han på sina lärjungar utövat ett stort inflytande och i många avseenden därigenom
haft ett indirekt inflytande på eftervärlden. Den störste av dessa lärjungar, Aristoteles
(384—322 f. Kr.), blev den, som mer än någon kom att dominera senare tiders tänkande
genom den jättelika skriftställareverksamhet han utövade och under vilken han
sammanfattade sin tids och sina egna åsikter inom så gott som alla områden för mänskligt
tänkande. Aristoteles’ fader var livmedikus och vän till den macedoniske konungen Filip II,
som sedermera lade hela Grekland under sin spira. Tack vare denna förbindelse kallades
Aristoteles att bliva lärare till Filips son, den sedermera så ryktbare Alexander den store,
vilken genom sin erövring av de gamla kulturländerna kring Nilen, Eufrat och Tigris
bragte dessa kulturer i intimare kontakt med den grekiska odlingen och därigenom
gav ett nytt uppsving åt denna.
Vi skola sedermera få flerfaldiga tillfällen att sysselsätta oss med Aristoteles’ läror,
vilka under medeltiden behärskade det västerländska tänkandet. I detta sammanhang
vilja vi däremot nöja oss med att framhålla, att hans åsikt om jorden sammanföll med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
