Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Kritiska filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
RUMMET.
Platons, och att han beträffande de övriga himlakropparna och deras rörelser anslutit sig
till en av Eudoxus framställd teori, enligt vilken dessa rörelser alla kunde erhållas ur
den enklaste av dem alla, den jämna, i cirkelbana försiggående rörelsen. Aristoteles
upptog denna teori med så mycket större intresse som enligt hans åsikt någon annan rörelse
än den jämna cirkelrörelsen icke kunde tänkas komma i fråga vid beskrivandet av himlens
fenomen. De skäl, Aristoteles utvecklade till stöd för denna åsikt, skola vi sedermera få
anledning vidröra (se sid. 400).
Det är emellertid endast för den mindre skarpsynte observatorn himlakropparnas
rörelser kunna uppfattas så som om de försiggå i cirkelbanor på ett likformigt sätt,
d. v. s. med ständigt samma hastighet. Den noggranna iakttagelsen ger nämligen, som
vi veta, vid handen, att solen, månen och planeterna krypa fram bland stjärnbilderna i
djurkretsen, och att deras rörelse därigenom blir synnerligen komplicerad. Hos planeterna
är rörelsen så pass oregelbunden, att de ofta synas vända i sin bana och således än gå åt
samma håll som sol och måne än åt det motsatta.
Särskilt vad planeten Venus beträffar, är detta
förhållande så påtagligt, att den ömsom benämnes
morgonstjärna, ömsom aftonstjärna. Redan i äldsta
tider hade babylonier och egyptier insett, att
morgon- och aftonstjärnorna voro en och samma
planet, och de tänkte sig, att denna planet, liksom
även Merkurius, går runt solen och följer denna i
dess rörelse. Därigenom blev det nämligen klart,
att de ömsom kunde stå östligt om solen och synas
efter dennas nedgång (aftonstjärna), ömsom västligt
och synas före dennas uppgång (morgonstjärna).
Den skarpa iakttagelsen låg emellertid icke
för grekerna. Inbillningskraften var däremot så
mycket större och så kom det sig, att Eudoxus
från Knidos (408—355 f. Kr.) fann på ett sätt
att rädda den likformiga cirkelrörelsens gamla anseende genom den i och för
sig geniala föreställningen om rörelsers sammansättning. Eudoxus lär
samtidigt med Platon gjort en längre studieresa till Egypten. Hemkommen stiftade
han en egen skola och gjorde sig känd som »en framstående astronom, matematiker,
läkare och lagstiftare». Genom att tänka sig varje himlakropp kedjad till en sfär, vilken
kunde rotera kring en axel fast förbunden med en inuti den förra sfären belägen
koncentrisk sfär, och genom att sedan tänka sig även denna sfär vridbar kring en annan axel,
eventuellt fast förbunden med en ny sfär o. s. v., trodde sig Eudoxus kunna få fram de
olika himlakropparnas rörelser. Försöket är egentligen alldeles misslyckat och vittnar
om hur htet grekerna kände planetrörelsens rent geometriska karaktär, men det innehöll
dock fröet till ett senare väsentligt mera lyckat försök (se sid. 132). Eudoxus, som väl
i denna procedur mera såg en matematisk möjlighet att föreställa sig varje himlakropps
speciella rörelse, trodde sig på detta sätt exempelvis kunna få fram solens rörelse med
hjälp av 3 sfärer, en som svarade mot den dagliga rörelsen och två som skulle orsaka
de årliga växlingarna. Inalles behövde Eudoxus 26 olika sfärer för att på detta sätt
rädda den likformiga cirkelrörelsens herravälde, och ändock ansåg Kallippos (omkr 330
f. Kr.), att deras antal behövde ökas till 33. Då Aristoteles upptog denna Eudoxii lära
bland sina, bemödade han sig om att få alla himlakropparna kedjade till ett enda dylikt
Fig. 59. Aristoteles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
