Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Spekulativ rumsuppfattning - Kritiska filosofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPEKULATIV RUMSUPPFATTNING. KRITISKA FILOSOFER.
87
system i varandra kopplade sfärer, och därvid måste han öka sfärernas antal till 56
utan att ändock komma fram till en tillfredsställande mekanisk framställning av de 7
himlakropparnas synliga rörelser.
För Aristoteles, som sammanfattade sin tids filosofiska tänkande och därvid i
sokratisk anda sökte utsovra allt som icke av den faktiska verkligheten eller på förnuftiga
grunder kunde accepteras, låg det nära till hands att även söka sammanfatta de lagar,
som styra själva det logiska tänkandet. Filosofien började nämligen att komma i
vanrykte genom de hårklyverier och tvetydigheter, varmed de samtida filosoferna späckade
sina »logiska» bevis. Redan Sokrates har gått strängt tillrätta med denna skenlogik, och
Aristoteles fullföljde detta verk. Frukten av hans arbete i den vägen blev hans berömda
Logik, som under medeltiden dominerade det skolastiska tänkandet, och varigenom han
kommit att betraktas som logikens fader. Tyvärr dominerade de rent språkliga,
gramma-tiska synpunkterna i Aristoteles’ logik, och han kom därigenom endast i tillfälle att utöva
inflytande på det logiska tänkandets rent formella uttryckssätt; tvetydigheter och därav
följande skenbevis utrensades, men tänkandet själv fördes knappast ett steg längre framåt
än vad Sokrates och Platon redan gjort.
Hypoteser och logiska bevis. Den utomordentliga insats, som man tillskriver
Sokrates och Platon, torde i detta sammanhang närmare behöva belysas. Före Sokrates
synes man vid logisk bevisföring endast medvetet använt sig av det slags bevis, som från
grekiskan fått benämningen syntetiskt bevis (av grek, synthesis, sammansättning),
och som stundom i latinsk benämning kallas deduktivt bevis (av lat. deducere,
härleda). Detta kännetecknas därav, att man utgående från vissa fastställda antaganden
genom att sammanbinda dem med varandra härleder en följdsats. I sin mest
schematiserande form grundar den sig på det logiskt uppenbara faktum, att om ett tankeföremål
omfattar ett annat, som i sin tur omfattar ett tredje tankeföremål, så måste även det
första tankeföremålet omfatta det tredje. (Om Anderson är längre än Petterson och
Petterson längre än Lundström, så måste Anderson vara längre än Lundström.) Detta slags
bevis kan antingen avse att just få fram ifrågavarande slutsats, ifall de fastställda
antagandena man utgått från, de s. k. premisserna (av lat. præmissum, förutskickat),
verkligen äro höjda över allt tvivel, och då kallas beviset direkt (nu är faktiskt
Anderson längre än Petterson, således är han också längre än Lundström), eller ock kan
beviset avse att komma fram till en slutsats, som är fullständigt oriktig, så att härigenom
visas, att någon av premisserna varit felaktig och man därigenom indirekt kan få fram
hur premisserna måste vara beskaffade för att vara riktiga. (Nu är faktiskt Anderson
icke längre än Lundström, och således är Anderson ej heller längre än Petterson, men
väl kortare.)
Då det indirekta beviset så utformas, att ett påstående visas vara falskt, därigenom
att det leder till en påtaglig orimlighet, kallas beviset reductio in absurdum
(återförande till orimlighet).
Till denna bevismetod fogade Platon en ny, på vilken han otvivelaktigt fått
uppmärksamheten riktad genom Sokrates, det s. k. analytiska (av grek, analysis,
sönderdelning) eller induktiva beviset (av lat. inducere, föra in), stundom även
kallat induktionsbevis. Detta bevis utgår ifrån ett antagande; genom att avsöndra en
eller flera logiska konsekvenser ur detta antagande och genom att pröva dessa
konsekvensers hållbarhet sluter man sedan tillbaks till hållbarheten av det antagande, varifrån
man utgått. Skulle någon av konsekvenserna visa sig ohållbar, har man det nyss
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
