Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Äldsta uppmätningar av världsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METRISK RUMSUPPFATTNING. ÄLDSTA UPPMÄTNINGAR AV VÄRLDSRUMMET. 99
19
Fig. 71. Aristarkos’ uppmätning av solens och månens
relativa avstånd till jorden.
säger Aristoteles nämligen på tal om Anaxagoras’ åsikt om Vintergatan, en åsikt som
han just söker motbevisa:
»För övrigt, om det man bevisar i astronomiens satser är riktigt, så är solen större
än jorden, stjärnornas avstånd från jorden är mångdubbelt större än solens avstånd,
liksom även solens avstånd från jorden är mångdubbelt större än månens, så att spetsen
på jordens koniska skugga icke är långt bortom månen. Denna skugga, som vi kalla
natt, når således icke fram till stjärnorna, så att de alla nödvändigt synas från solen,
utan att jorden avstänger de strålar solen sänder till dem var och en.»
Den förste, om vilken man vet, att han kommit till en siffermässig värdering av de
mått, som här äro på tal, är Eudoxus. Arkimedes berättar nämligen (jfr sid. 106)
att Eudoxus uppskattat solens verkliga storlek till 9 gånger månens. Dessutom vet man,
att Eudoxus ansåg, att såväl solens som månens avstånd från jorden voro oföränderliga,
en åsikt, som även var grundläggande för den uppskattning Aristarkos utförde.
Arkimedes omnämner även, att Fidias, Acoupaters son, uppskattat solens storlek till 12
gånger jordens. Denne Fidias är för övrigt fullständigt obekant, men däremot har man
anledning att i detta sammanhang
omnämna en lärjunge av Platon,
Filippos frän Oponte, vilken
utgivit en del tyvärr icke bevarade
skrifter med de märkliga titlarna:
Om solens och månens avstånd. —
Om solens, månens och jordens
storlek. — Om månens förmörkelser. —
Om planeterna.
Aristarkos var således icke
utan föregångare, och den
mätmetod, Aristarkos använde, måste
säkerligen även använts av dessa, ty det är otänkbart, att de på andra vägar skulle
kunnat göra en siffermässig uppskattning. Aristarkos söker vid sina mätningar dels
uppskatta avstånden från jorden till solen och månen och dels den skenbara storleken hos
såväl solen och månen som hos den skugga jorden vid månförmörkelse kastar på månen;
ur dessa jämförelser kunde han sedan uppskatta den verkliga storleken hos solen, månen
och jorden. Vi skola nu närmare se till, hur han därvid förfor. gg
För att göra en jämförelse mellan solens och månens avstånd från jorden
observerade Aristarkos solen och månen, då de samtidigt voro synliga på himlavalvet, och då
månen dessutom var halvmåne. Vid halvmåne, liksom strax- före och strax efter
halvmånens inträffande, ligga sol och måne ungefär ett kvarts varv ifrån varandra på himlen
och kunna därför vid dagarna omkring halvmånes inträffande bägge lätt iakttagas på
samma gång, ehuru månen naturligtvis endast lyser med ett mycket blekt sken vid sidan
om solens starka ljus. Med blotta ögat kan man ungefär uppskatta, när månen blir
halv, ehuru denna uppskattning icke gärna kan göras verkligt tillförlitlig. Det är
nämligen omöjligt att utan vidare något så när fastslå tidpunkten för halvmånens
inträffande; man kan taga fel på nästan en hel dag. Med systematiska observationer av
månens faser kan tidpunkten däremot ganska noggrant fastslås, därom vittna de
babyloniska kalendrarnas noggrannhet (jfr sid. 115), men Aristarkos synes icke eftersträvat
en sådan skärpa i bestämningarna.
Antager man nu, att månen synes halv för ett mänskligt öga, så måste detta befinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
