Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Rummet - Rumsuppfattningen grundad på mätningar - Äldsta uppmätningar av världsrummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METRISK RUMSUPPFATTNING. ÄLDSTA UPPMÄTNINGAR AV VÄRLDSRUMMET. 103
tekets dåvarande föreståndare, Kallimachos, drog han till Aten för att fördjupa sig i den
platonska filosofien. Vid Kallimachos’ död kallade Ptolemaios honom emellertid
tillbaka till Alexandria, där han sedan verkade som bibliotekets föreståndare, ända tills han
genom en frivillig hungersdöd lämnade livet, som genom ett ögonlidande blivit
värdelöst för honom. Erathostenes författade djuptänkta avhandlingar inom de mest skilda
områden av mänskligt tänkande, över gott och, ont, Om Komedien, Om kubens
fördubbling, Om jordens uppmätning, om Geografi och Kronologi. Han räknas som den
moderna gradmätningens upphovsman och anses även vara upphovsmannen till
Kano-posediktet, varigenom tidräkningen underkastades en utomordentligt viktig reform
(se sid. 17).
Märkligast är utan tvivel den uppskattning av jordens omkrets som Erathostenes
gjorde i samband med sin uppmätning av ekliptikans lutning. Denna uppskattning är
dock icke den äldsta kända, och det kan därför vara tvivel underkastat, huruvida
Erathostenes verkligen själv uppfunnit den mätningsprincip han därvid följde. Aristoteles
säger i andra boken av sin skrift Himmelen: »De bland matematici, som försöka
uppskatta eller beräkna omkretsens storlek, säga, att den kan gå upp till 40 myriader stadier;
därav kan man sluta icke blott till att jorden nödvändigt är sfärisk utan även till att den
ej är stor i jämförelse med de andra stjärnornas storlek.» Varifrån Aristoteles fått denna
siffra, vet man ej; somliga hålla för troligt, att uppskattningen härrör från Eudoxus
(jfr sid. 99), men det skulle också kunna tänkas, att den härrör från babylonierna;
flera alexandrinska skriftställare från 500-talet fälla nämligen yttranden, som kunna
anses peka åt det hållet. Sålunda säger Achilleus Tatios i sin skrift Vranologica,
att babylonierna ansågo, att om en man ginge med jämna steg dag och natt utan uppehåll
i samma riktning, så skulle han efter ett års marsch återkomma till utgångsstället. Denna
uppskattning stämmer icke illa med jordens verkliga storlek, och det förtjänar anmärkas,
att den store franske astronomen Casini år 1702 gjorde en överslagsberäkning, som
ledde till precis samma resultat. Casini, som säkerligen ej kände till Achilleus Tatios’
skrift Uranologica, uppgav nämligen i sin avhandling, att en man som marscherade 12
timmar om dygnet skulle behöva 2 år att gå runt jorden, och det är ju liktydigt med att
han hinner samma väg på ett år, om han kunde marschera dag och natt. Ett andra
vittnesmål, från 500-talet, som synes tyda på, att Aristoteles ägde ingående kännedom
om babyloniernas astronomiska kunskaper, lämnas av den alexandrinske astronomen
Simplicius, som i sin kommentar till Aristoteles’ skrift Himmelen säger: »ty de
observationer, som Kallisthenes på Aristoteles’ uttryckliga begäran sänt från Babylon, hade
ännu icke anlänt till Grekland. Porphyros skriver, att dessa observationer omfatta en
tidrymd om 1 903 år, ända till tiden för Alexander av Macedonien.»
Den vinkelmätning, som låg till grund för Erathostenes’ uppskattning av jordens
omkrets, synes denne ursprungligen gjort i avsikt att bestämma ekliptikans lutning.
Det är dessutom den enda astronomiska mätning Erathostenes tycks ha utfört, och
man känner icke mätningsrèsultaten utan endast slutresultatet, enligt vilket dels
vinkelavståndet mellan norra och södra vändkretsarna utgör av ett varv och dels den från
jordens centrum räknade vinkeln mellan norra vändkretsen och Alexandria utgör varv.
Den store Ptolemaios (se sid. 123) berättar i sin Almagest, att denna mätning skulle
utförts medelst en vid Alexandrias stadsport placerad s. k. solstitiearmilla, som han beskriver
på följande sätt: »Låt oss förfärdiga en ring av koppar och placera den i meridianen;1
på denna placera vi små skuggkastare (gnomon); när den övre skuggkastarens skugga
1 D. v. s. med sitt plan lodrätt och gående rakt i nordsydlig riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
