Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Metallerna och de metallurgiska processerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS FÖRVANDLINGAR. DE METALLURGISKA PROCESSERNA.
165
av mänskligt vetande som trollkarl och präst. Så blev elden en religiös symbol, stundom
gudomen själv, och eldens bevarande och underhållande blev en religiös ceremoni av
utomordentlig vikt. Genom elden kunde man skänka guden gåvor i form av brännoffer.
Men av elden fick man också gåvor tillbaka.
Med eldens hjälp kunde människan icke blott bereda sin föda utan även få bukt
med materians form. Tjocka trädstammar läto sig med eldens hjälp urholkas, och på
liknande sätt kunde olika redskap av trä lätt formas. Visserligen hade man redan
genom upptäckten av materials olika hårdhet lyckats i ganska hög grad få bukt med
materialens form; knivar, yxor och spetsar av flinta och andra hårda stensorter voro
utmärkta både till redskap och vapen. Men elden var mäktigare än dem alla, ty
elden tvang metaller att som vätskor rinna fram ur stenarna, och sedan dessa av elden
betvingade metaller stelnat, voro de stundom hårdare än de flesta andra material.
Genom sin smidbarhet och smältbarhet voro metallerna lättare att forma än andra
hårda material och undanträngde dem därför vid förfärdigandet av redskap och vapen.
Metallerna och de metallurgiska processerna.
Fig. 121. Den guldförande bergarten krossas,
vaskas, förmales och amalgamiseras.
Efter Agricola (1557).
De ädla metallerna. Den av människan tidigast kända metallen torde säkerligen
vara metallen guld, vilken oftast förekommer gediget i naturen, och som lätt tilldrager
sig uppmärksamheten genom sin glans (av
detta ord härrör de flesta benämningar på
guld, också ordet guld, som är en
ombildning av sanskritordet jual, glänsande). I
Nubien förekom guld i sådan mängd, att
Ramses II årligen utvann bortåt ett halvt
ton. Från landet Ofir hämtade fenicierna
sina guldskatter, och detta land torde varit
beläget i Indien eller Arabien. Så eftersökt
som denna metall alltid varit, ha de gamla
kulturländernas naturliga tillgångar snart
uttömts, och i vår tid är det huvudsakligen
i nyupptäckta delar av världen, som
guldsökarna med framgång kunnat bedriva
sitt yrke.
Sedan äldsta tider har man utvunnit
och renat guldet genom mekanisk sönder
-delning och uppslamning medelst vatten,
s. k vaskning. Så berättar Plinius utförligt,
hur man vid vaskningen ledde vattendrag
i kanaler och trummor fram till dammar
av ofta väldiga dimensioner, varifrån det
genom slussar med stor kraft fick störta
mot de guldförande klipporna. Tack vare
guldets relativt större tyngd avsatte sig
detta hastigare ur det guldförande vattnet
än slammet från stenarna, som längre höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
