Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materians former och förvandlingar - Grunden lägges till den moderna kemiska vetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS FÖRVANDLINGAR. DEN MODERNA KEMISKA VETENSKAPEN.
189
vatten på det vita kalkpulvret, så börjar det häftigt att ryka, och hela massan får en hög
temperatur. Man tänkte sig detta som ett slags förbränningsfenomen och att vattnet
släckte den i kalken befintliga elden, därav orden osläckt kalk och släckt kalk. Boyle
kunde nu visa, att denna upphettning skedde oberoende av luftens tillträde. Inuti
luftpumpens behållare utförde han kalkens släckning sedan luften avlägsnats, och
fenomenet utspelades med samma intensitet, som om luft varit närvarande. Men den osläckta
kalkens »eld» måste således vara v helt annan natur än den brinnande kroppens eld.
Fig. 138. Georg Ernst Stahl.
Samtida kopparstick.
Flogiston, lätthetens grundämne. Någon klar uppfattning om eldens natur och den
roll värmet spelade vid de kemiska processerna kom Boyle icke fram till. En samtida
kemist, tysken Johann Joachim Becher, (född i
Speier 1625, död i London 1682), trodde sig däremot
ha funnit gåtans nyckel. Enligt honom består all
materia av tre urämnen eller jordarter, det
kvicksilver-artade, det glasartade och det brännbara.
Förbränningen liksom metallernas oxidering (eller förkalkning
som det på den tiden hette) berodde på att det
brännbara urämnet gick bort från kroppen. Ståndpunkten
betecknar intet egentligt framsteg vid sidan av Boyles
uppfattning om de kemiska föreningarna utan utgör
snarare en återgång till de tre grundformer:
kvicksilver, svavel och salt, som Paracelsus införde vid
sidan om Aristoteles’ fyra element: luft, eld, vatten
och jord.
Bechers tanke upptogs sedermera av tysken
Georg Ernst Stahl (1660—1734), vilken utbildade
den vidare i sin beryktade flogistonteori. Att
kroppar förbrinna till aska, ja, att metallerna själva under
längre upphettning förkalkas, d. v. s. förvandlas till
ett eldfast pulver, beror enligt Stahl på att elden
berövar dem något; detta något, eldämnet, kallade
Stahl flogiston’, och det finnes i särdeles hög grad
i rent kol, som vid förbränning icke lämnar någon märkbar återstod. Att det
pulver, som bildas, när metaller förkalkas, väger mer än metallen själv, så att den långt
ifrån att ha berövats något snarare erhållit ett vägbart tillskott av materia, vållade
icke några allvarliga bekymmer. Tvärtom, det visade ju bara att flogiston var lättare
än allt annat! Därmed var man återkommen till Aristoteles’ Jära om ett lätt som strävar
uppåt och ett tungt som strävar nedåt. Och man lät sig icke oroas av Boyles många
i tomrummet företagna yägningsförsök, vilka givit vid handen, att bland de synliga
föremålen här på jorden intet absolut lätt föremål existerar.
Vägbarhet är materians viktigaste egenskap. I ungefär hundra år kom Stahls lära
att dominera kemisternas föreställningar, ända tills den franske kemisten Antoine
Laurent Lavoisier (1743—1794) lyckades med övertygande styrka hävda, att ett
ofrånkomligt kännetecken på materian måste vara, att den är vägbar, varigenom en verkligt
kontrollerbar betydelse inlades i föreställningen om materians oförstörbarhet. Man har
sedermera på sina håll förvånats över hur någon människa kunnat acceptera Stahls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
