- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
207

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Precisionsvägning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MATERIANS VÄGBARHET. PRECISIONS VÄGNIN G.

207

Med denna kan man reglera vågens svängningstid, d. v. s. den tid som vid en fram- och
återsvängande balans förflyter mellan två vändlägen. Vid en normal god våg bör
denna tid ej överskrida 8 sekunder.

För att kunna tydligt bedöma balansens jämviktsläge har man till hjälp den vid
balansen fästade tungan. Tungan är antingen ställd lodrätt i balansens mittlinje, oftast
vänd nedåt men stundom även uppåt, eller ock sitter den i två exemplar vågrätt som ett
utsprång på vardera ändan av balansen. Tungans spets spelar fritt över en liten
graderad skala, varigenom balansens lutning kan uppskattas i skaldelar. Vid reglering av
balansens ställning ser man till, att tungan vid obelastade vågskålar står ungefär mitt för
denna skalas mittstreck. I verkligheten står balansen aldrig helt stilla utan svänger
sakta upp och ned; tungan, som således i sin rörelse vänder fram och tillbaka, bör därvid
ha sina vändpunkter ungefär symmetriskt belägna kring skalans mittstreck, så att
svängrummet blir det största möjliga. Vid noggranna vågar har man nämligen speciella
arreteringsanordningar, som förhindra vågen att göra stora utslag.

Arreteringsanordningen (av fr. arréter, hejda) avser att fastlåsa balansen och dess
rörliga delar i ett bestämt läge, varigenom man dels kan möjliggöra vågens transport,
dels skydda balansen mot böjningar genom för långvariga påkänningar och dels skydda
de tre eggar, kring vilka balansen och vågskålarna vrida sig. Vågens tillförlitlighet
avhänger i hög grad av dessa eggars skärpa, och eftersom varj e kontakt mellan eggarna
och pannorna medför en för skärpan menlig slitning, måste man se till, att eggarna
under kortast möjliga tid bli utsatta för dylik nötning. Arreteringsanordningen är därför
försedd med en hävstångsanordning, med vilken man kan genom en enkel vridning av en
vev antingen avlägsna eggarna från pannorna och fastlåsa balansen i ett väl skyddat läge
eller ock föra eggarna i kontakt med pannorna och frigöra balansen, så att den svänger
fritt med sina vågskålar. Arreteringsanordningen kan naturligtvis utföras på många olika
sätt. Vanligen sitter veven på en horisontellt placerad axel, vilken bäres upp av lager
fästade under golvet av det våghus, vari vågen alltid hålles förvarad (se fig. 148). På
denna axel sitta vid varje balansvåg av normal typ dessutom tre excenteranordningar,
varigenom tre genom våghusgolvet gående lodräta bultar kunna höjas och sänkas. Två
av dessa bultar äro korta och uppbära i sin övre ända små sammetskuddar för
arrete-ring av vågskålarna. Den tredje är betydligt längre och går upp genom pelaren på det
stativ, som bär upp den panna, varpå balansens mittelegg skall vila. Vid pelarens krön
griper denna bult in i en hävstångsanordning, som samtidigt med att den lyfter upp
hela balansen från pelarstödet även lyfter upp de bägge med pannor försedda
upp-hängningsanordningarna för skålarna, så att samtliga eggar avlägsnas från respektive
pannor. När vägning skall utföras, vrides veven tillbaka i motsatt riktning; därvid
sänkes balansen ned, så att dess egg kommer att vila på motsvarande panna, och
samtidigt sänkas även vågupphängningsanordningarna ned, så att deras pannor placeras
på motsvarande eggar. Eftersom kuddarna som hålla vågskålarna fast samtidigt sänkas,
blir balansen med vågskålarna fullständigt fri och kan inom trånga gränser fritt svänga
fram och tillbaka. Under dessa oscillationer passar man på att på skalan avläsa 3 eller
5 av tungans successiva vändpunktslägen och härur bedömes, vid vilket delstreck
tungan skulle stanna, om man gjorde sig besvär med att invänta detta. I stället för
att invänta detta skyndar man sig emellertid att hejda vågen och med vikterna
vidtaga de anordningar, som äro behövliga för vägningsproceduren.

Förutom här nämnda anordningar har en modern våg även andra av rätt stor
betydelse. I första rummet ha vi då att observera, att vågen bör kunna inställas så, att den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:02:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free