Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Precisionsvägning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS VÄGBARHET. PRECISIONSVÄGNING.
213
har haft någon möjlighet till finare inställning. Äger vågbalansen däremot
inställnings-anordning för eggarna (se fig. 147 b och r), är det för arbetaren möjligt att med rätt
stor noggrannhet justera vågarmarnas längd; men den som vill utföra noggranna
väg-ningar med en dylik våg gör i alla fall klokast i att kontrollera vågarmarnas längd.
Kontrollen av vågarmarnas längd kan göras samtidigt med
vikternas kontrollering och går lätt att utföra, om man kan antaga, att vågarmarna vid
belastning böja sig lika, så att jämviktsläget då är detsamma som vid obelastade vågskålar.
Den går så till, att man skaffar sig två nominellt lika stora vikter, vilka således i själva
verket icke behöva vara exakt lika och aldrig heller torde vara det. Dessa bägge vikter
läggas i var sin av de bägge vågskålarna och ryttaren flyttas, så att jämvikt äger rum i
samma läge som vid obelastade vågskålar. Därpå låter man vikterna byta plats och
inställer återigen ryttaren, så att jämvikt äger rum; ur de bägge ryttareförflyttningarna
kan man sedan bedöma olikheten i vågarmarna. Metoden illustreras bäst med ett
sifferexempel. På högra vågskålen tänka vi oss placerad en vikt Ph om låt oss säga 50 g,
på vänstra vågskålen placera vi en nominellt lika stor vikt Pv, exempelvis 20 g + 20 g +
— 10 g = 50 (50 här kursivt, då här ej avses exakt värde utan blott nominellt), och
med ryttaren göres utjämning av jämvikten medelst en förflyttning motsvarande
exempelvis pv = 0.7 mg:s ökning (skulle det vara ökning på högra skålen, räknas den
som en negativ ökning på den vänstra) på vänstra skålen. Då är, om H och 7 beteckna
högra och vänstra vågarmens längd, enligt hävstångslagen
H-Ph=V .(Pv + pj eller H - 50 = V • (50 + 0.0007).
Efter omflyttningen tänka vi oss ryttaren behöva flyttas så, att den motsvarar
exempelvis en ökning av ph = 1.5 mg på högra skålen (eventuellt räknad negativ). Vi få då
H (Pv + ph) = V . PH eller i siffror H (50 + O.oois) = 7-50.
Genom division erhålles
0.0007
g_FP. + p, dlcrH_F + Æ>
F H P, + ph F B O.0015’
således • ’ 50
1 A+^
— = i / –––—, eller approx.’ — = 1 + —––-— eller
7 v v 2Pv
1 Pr
. H 0.0007 — O.oois H .
1 siffror — = 1 +–––––––:––––––-■, eller — = 1 — 0.000008.
7 100-7
Med kännedom om vågarmsförhållandet kan man göra en exakt jämförelse mellan
de bägge nominellt lika vikterna. Uti vårt exempel är 50 + 0.0007 = — • 50 = 50 —
— 0.00004 så att 50 = 50 — 0.00074.
Den bästa vägningsmetoden är utan tvivel den av fransmannen Borda
(se sid. 141) i samband med metersystemets införande uppfunna tareringsmetoden, enligt
vilken föremålet placeras på ena vågskålen och tareras (av arab, tarah, bortkasta), d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
