Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som vägbart ämne - Precisionsvägning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
MATERIAN.
bringas i jämvikt medelst mindre värdefulla motvikter såsom blyhagel o. dyl. Tareringen
avser här endast så pass jämvikt, att tungan spelar fritt över något delstreck av skalan,
och jämviktsläget kan man således själv välja, obekymrad om
vilket jämviktsläge som svarar mot exakt likhet mellan de bägge vågskålarnas belastning;
man är oberoende av alla de formförändringar hos balansen,
som belastningen ger upphov till. Därpå avlyftes föremålet, och i stället
påläggas vikter, tills tungan åter spelar över samma delstreck som förut. Då råder likhet
i vikt mellan föremålet och de pålagda vikterna oberoende av
vågarmarnas olika längd. Även här är det besvärligt att avpassa jämvikten, så att tungan
vid bägge vägningarna spelar över samma delstreck, men man kan lätt frigöra sig
därifrån genom att göra ytterligare en tredje vägning, sedan ryttaren flyttats ett steg
motsvarande en ökning (även minskning kan användas, men man bör ha klart för sig
vilket-dera det är fråga om; huvudsaken är, att ryttarens flyttning icke förhindrar tungans fria
spel) av de pålagda vikternas vikt med 1 mg, ty därigenom blir man i stånd att beräkna
vågens känslighet ävensom att i mg uppskatta den olikhet, som förefinnes i jämviktsläget
vid första och andra vägningen. En förstklassig vägning enligt Bordas metod består
således i tre på varandra följande bestämningar av vågens jämviktsläge, nämligen när
vågen är belastad l:o med föremålet och taran, 2:o vikten och taran, 3:o vikterna ökade
med 1 mg och taran. Varje sådan observation gäller 3 (eller ännu bättre 5)
vändpunkts-lägen hos tungan, och ur dessa beräknas för varje gång det skalstreck, kring vilket tungan
spelar. Vid de tre olika vägningarna erhållas tre talvärden s1} s2 och s3 på skalstrecket.
Uppenbarligen anger s3—s2 känsligheten vid ifrågavarande belastning (se sid. 211) mätt
i antal skaldelar pr mg, så att —-— anger antalet mg pr skaldel. Å andra sidan har
$3 $2
olikheten mellan föremålets vikt och motvikternas vikt förskjutit jämviktsläget sx — s3
skaldelar. Eftersom varje skaldel motsvarar—-—mg, överskjuter således föremålets
$3 $2
$ __ g
vikt de pålagda vikterna med ——- mg och genom att öka med detta värde, vilket
$3 $2
för övrigt kan vara negativt, så att ökningen i verkligheten blir en minskning, kan man
således korrigera vägningsresultatet (hade ryttaren flyttats, så att en minskning i de pålagda
vikterna uppstått, jämför härovan, får korrigeringen göras genom att subtrahera — _ 3
$3 s2
mg, men en subtraktion av ett eventuellt negativt värde ger även i detta fall i själva
verket en ökning).
Varje precisionsvägning bör antingen utföras i lufttomt rum eller ock reduceras till
lufttomt rum. Se härom sid. 225.
Den tyske matematikern Gauss har infört den s. k. dubbelvägningsmetoden för
vägning oberoende av vågarmsförhållandet. Man väger kroppar ena gången på högra
vågskålen genom utjämning med motvikten, så att tungan spelar över ett efter behag
valt delstreck på skalan, och andra gången på den vänstra, så att tungan spelar över
samma delstreck; om de två olika värden man får på motvikten läggas ihop och
divideras med 2, så erhålles vikten av kroppen. Metoden är fullt tillförlitlig, så snart
vågarmarna blott äro obetydligt olika, och tillförlitligheten kan i anslutning till
ovanstående formler visas vara en följd av hävstångslagen. Metoden är dock för
noggranna vägningar litet besvärlig, enär en noggrann avvägning, så att tungan i bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
