Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Tomrummet ur filosofisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATERIANS RUMFYLLNAD. TOMRUMMET UR FILOSOFISK SYNPUNKT. 237
Aristoteles, enligt vad vid här ovan sett, gjort gällande. Tanken på ett tomrum blev
därigenom mindre avskräckande och man började rentav fundera över möjligheten att
praktiskt åstadkomma ett sådant.
Den förste, som på allvar tog upp denna fråga, var emellertid en meningsfrände till
Aristoteles, den store filosofen René Descartes (1596—1650). Av oss svenskar är
han mest känd under det latinska namn, Renatus Cartesius, som han bar under sin
vistelse i Stockholm, då han skulle inviga drottning Kristina i sin filosofi. Vårt bistra
klimat och drottning Kristinas morgonfriskhet tycks efter allt att döma tagit för mycket
på honom, ty efter en ganska kort vistelse insjuknade han och avgick med döden. I
Adolf Fredriks kyrka i Stockholm finns ett epitafium över Cartesius, men största delen
av hans kvarlevor tycks ha återbördats till fädernejorden och under stor pomp placerats
i kyrkan S:t Geneviève i Paris. I början av 1800-talet ansåg sig Berzelius dock ha
anledning att till Parisakademien översända ett kranium, som antogs vara Cartesii; och det
påstås, att den franska ambassadör, som i Stockholm ombesörjde
begravningsceremo-nierna, behållit det pekfinger, med vilket Cartesius styrt sin märkliga penna!
Cartesii sätt att behandla frågan om tomrummets möjlighet vittnar om hans stora
skarpsinne. Han begynner med att klart fastslå, vad man skall mena med materia —
förr kan man ju icke veta vad man skall mena med tomrum eller frånvaro av materia.
Med materia menar man enligt Cartesius något som har utsträckning i rummet. Tyngd,
hårdhet, färg och dylikt anser Cartesius däremot icke vara väsentliga egenskaper hos
materian, och därigenom kommer han liksom Aristoteles, ehuru på ett tydligare
formulerat vis, att sätta likhetstecken mellan rummet och kroppars rymd. Med följande
exempel demonstrerar Cartesius denna grundtanke uti sin 1644 publicerade Principia
philo-sophiæ (Filosofiens principer):
»Men det är lätt att inse, att samma utsträckning som utgör kroppens natur också
utgör rummets natur, så att de icke skilja sig åt på annat sätt än så som släktets natur
skiljer sig från individens. Låt oss, för att bättre avgöra den verkliga innebörden a.v den
idé vi ha om en kropp, som exempel taga en sten, och låt oss taga bort allt som vi veta
ej höra till kroppens natur; tag först bort hårdheten, ty om man gjorde stenen till pulver,
så skulle den ej ha någon hårdhet och ändå ej upphöra att vara en kropp; borttag också
färgen, ty vi ha ju stundom sett stenar så genomskinliga, att de ingen färg haft; tag bort
dess tyngd, ty vi se ju, att elden, ehuru den är mycket lätt, icke upphör att vara en kropp;
tag bort dess köld, värme och alla andra dylika egenskaper, ty vi tänka icke att dessa
äro i stenen lika litet som att den ändrar natur, därför att den ömsom synes vara varm,
ömsom kall. Sedan vi på detta sätt undersökt stenen, finna vi, att den enda verkliga
föreställning vi ha om den består enbart däri, att den är en kropp med utsträckning i
längd, bredd och djup: Men just detta innefattas i den idé, som vi ha om rummet, icke
blott det av kroppar fyllda utan också det man kallar tomrum.»
Det är således med stor följdriktighet Cartesius går fram, ehuru hans senare
kommentarer ända in i våra dagar ofta lyckats förvränga hans åsikter genom att icke klart
skilja mellan absolut tomrum och lufttomt rum. Endast i en punkt avvika hans åsikter
från de i vår tid godtagna, nämligen i hans uppfattning av elden som en materiell kropp
och hans därav dragna slutsats, att materians tyngd ej är något väsentligt kännetecken.
Och just i den punkten är det som 1800-talets forskning tagit en avgörande vändning!
Men låt oss gå vidare och se hur Cartesius från sin aristotelianska ståndpunkt sedermera
från det absoluta tomrummet kommer till de gängse talesättens tomrum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
