Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Materian - Materian som rumfyllande ämne - Tomrummet ur filosofisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
MATERIAN.
»Men taga vi detta ord enligt vanligt språkbruk och säga att ett ställe är tomt, så
är det uppenbart, att vi icke vilja säga, att det inte finns någonting på detta ställe eller
i detta rum, utan blott att där icke finnes något av vad vi förmoda borde finnas där.
Därför att ett kärl är gjort till att rymma vatten, säga vi att det är tomt, när det icke
innehåller annat än luft, och finns det ingen fisk i en fiskdamm, säga vi, att där är intet
i den, fastän den är full av vatten; likaså säga vi att ett fartyg är tomt, när man i stället
för varor, som vanligen utgöra lasten, lastat det med sand, för att det skall kunna motstå
vindens häftighet. I samma bemärkelse är det vi säga att ett rum är tomt, när det icke
innehåller något som för oss är förnimbart, även om det innehåller skapad materia och
substans med utsträckning.»
Därmed har Cartesius ställt frågan på sin spets: ett absolut tomrum är
otänkbart men ett lufttomt rum innebär icke något för
tanken frånstötande.
Cartesius förklarar horror vacui. Men om icke »horror vacui» gäller det lufttomma
rummet utan blott det absolut tomma rummet, varför rinner icke vinet ut ur tunnan,
även om sprundet är täppt, och varför stiger vattnet upp i en sugpump? Den frågan
ställdes i ett brev till Cartesius, och den frågan besvarade Cartesius i ett 1631 daterat
brev. Frågoställaren begagnade sig icke av vintunnan som exempel utan i stället av
en sådan anordning som användes, då man uppsamlar gaser över kvicksilver, d. v. s.
ett med kvicksilver fyllt, i övre änden igenproppat rör, vars andra ände doppar ned i en
skål med kvicksilver. Cartesius bygger sitt svar på hypotesen om en eter, vilken fyller
rummet mellan den vanliga materians delar:
»Föreställ eder luften som ull och etern, som är i dess mellanrum, som små
virvelvindar rörande sig här och där, och föreställ eder, att denna vind, som spelar in från alla
håll i ullens mellanrum, hindrar dessa från att av tyngden tryckas ihop, så som de utan
detta skulle göra, likaväl som ullen som ligger mot marken pressas av all den luft, som
är ovanför ända upp till skyarna, och det är en stor tyngd . . .»
»Uti det av eder framdragna exemplet, kan kvicksilvret som är i röret icke börja
sjunka utan att undantränga (höja) all denna ull, som tagen i hela sin utsträckning är
mycket tung, ty eftersom röret är stängt upptill, kan ingen ull (d. v. s. luft) tränga in i
stället för kvicksilvret, när detta sjunker . ..»
»Och för att ni icke skall taga fel, får ni icke tro, att icke kvicksilvret skulle av någon
kraft kunna skiljas från bottnen (d. v. s. rörets övre del), utan blott att det behövs just
så stor kraft som är nödvändig för att undantränga (höja) all luft, som räcker därifrån
och upp över skyarna.»
Svårigheten att realisera ett lufttomt rum var således enligt Cartesius blott en
följd av att vi gå på bottnen av ett djupt lufthav och att dettas stora tyngd gör sig
gällande, så snart man fullständigt vill skjuta undan luften ur ett kärl. Blaise Pascal
(1623—1662), vilken sedermera i hög grad bidragit till att uppklara föreställningarna
om ett lufttomt rum, har använt sig av en snarlik bild. Låt oss tänka oss mänskliga
varelser utrustade med sådana organ, att de i likhet med andra organismer skulle kunna
leva på bottnen av ett stort hav. Då skulle vattnet spela samma roll för dem som luften
för oss; det skulle möta oerhörda hinder, om man ur ett kärl sökte avlägsna vatten utan
att samtidigt låta något annat tränga in i stället, ty hela den omgivande vattenmassan
skulle med sin tyngd pressa på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
