- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
309

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kraften - Kraftens förskjutande verkan - Tyngdens kraftverkan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KRAFTENS FÖRSKJUTANDE VERKAN. TYNGDENS KRAFTVERKAN. 309

antingen gå linjerna kors och tvärs utan någon synbar inre ordning eller också kunna
de tänkas omsluta en kurva av bestämt markerad form på ett sådant sätt att denna
kurva snuddar vid samtliga tyngdlinjer (fig. 237). Speciellt kunna vi i det senare fallet
tänka oss kurvan krympa ihop till en punkt, så att samtliga tyngdlinjer gå genom denna
enda punkt. Vilket som inträffar, kunna vi, som sagt, icke på förhand uttala oss om.
Det hindrar emellertid icke att det i allmänhet ända sedan Pappos’ dagar anses
självklart att det sist omnämnda speciella fallet inträffar. Varför det just skulle vara
självklart att tyngdens verkan har denna enkla egenskap, att samtliga tyngdlinjer gå genom
en och samma punkt är emellertid ej gott att säga, ifall man uppfattar tyngden som en
kraft ägande både storlek och riktning. Men om man som antikens tänkare
sammanblandar tyngden med vikten, så att man ej behöver tänka på att tyngden kan ha olika
riktning eller med höjden varierande storlek, då kan frågan om tyngdlinjens läge göras
till en geometrisk fråga och då kan man, tack vare dessa givna förutsättningar, logiskt
sluta till att viktens medelpunkt, massmedelpunkten, även blir tyngdens
medelpunkt, så att en kropps alla tyngdlinjer gå genom massmedelpunkten. Men
faktum är, att tyngden icke överallt är lika riktad, eftersom jorden är rund, och ej
heller är tyngdverkan överallt lika stor; på toppen av ett berg är den olika mot vid
foten, ja, på några centimeters olika nivå gör sig tyngdens verkan olika gällande, och på
grund härav kan man snarare logiskt sluta sig till att en kropps tyngdlinjer icke gå genom
en och samma punkt.

Det finns dock ett mycket litet område beläget omkring kroppens massmedelpunkt,
genom vilket samtliga tyngdlinjer kunna gå. För alla vid praktiska behov använda
kroppar är detta område dessutom så litet, att man därför kan betrakta det såsom
sammanfallande med kroppens massmedelpunkt. Endast när man till det yttersta vill förfina
tyngdmätningarna, kan man riskera att bli nödsakad särskilja de olika tyngdlinjernas
gång. Eftersom praktiskt taget det således finnes en punkt, genom vilken tyngdverkan
går, oberoende av kroppens läge, så ställer det sig fördelaktigt att till
denna punkt koncentrera hela tyngdens verkan; denna punkt kallas därför oftast för
tyngdpunkt, medan den korrekta benämningen massmedelpunkt mera sällan användes.
Vi sammanfatta detta uti följande sats:

De olika linjer, efter vilka tyngdens verkan på en kropp
kan tänkas utövad vid olika lägen hos kroppen, kunna alla,
visserligen icke exakt, men praktiskt taget, anses skära
varandra i en enda punkt, kroppens masscentrum, som
därför kallas dess tyngdpunkt, och i denna punkt kan man
följaktligen praktiskt taget anse tyngdens verkan
förlagd, oberoende av det läge kroppen intager.

Den äldsta gravitationsteorien. Föreställningen om en tyngdpunkt är som nämnt
mycket gammal; man har icke kunnat undgå att se att exempelvis en stav, som placerats
på ett horisontellt underlag, ett bord eller dylikt, ligger kvar så länge mittpunkten
befinner sig på underlaget men stjälper så snart dess mittpunkt faller utanför stödytan.
Och även annorlunda formade kroppars stjälpning och rullning har man säkerligen
redan tidigt satt i samband med läget av deras medelpunkt. I förstone var denna insikt
mera ett instinktivt verksamt omdöme, grundat på vunna erfarenheter, men så
småningom började man söka närmare klargöra dessa föreställningar.

Man vet att antikens stora mekaniska geni Arkimedes från Syrakusa (se sid. 106)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:02:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free