Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kraften - Den likformiga rörelsens kraftyttringar - Energi och energiomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENERGI OCH ENERGIOMSÄTTNING.
357
började spekulera över olika möjligheter att realisera en automatiskt verksam motor.
Den mänskliga tanken, för vilken ingenting i förstone synes omöjligt, började syssla med
uppgiften att förfärdiga en maskin, som oberoende av vattendrag och vindförhållanden
kunde tjäna som dragkraft. Man satte målet högt: man ville förfärdiga en
evighets-motor, ett perpetuum mobile (»någonting ständigt rörligt»).
En av de äldsta typerna för ett sådant perpetuum mobile är till sin princip så enkel,
att den omedelbart förlett människorna att tro på problemets lösbarhet. När ett
vattenhjul kan driva en pump tack vare det vatten som faller ned mot hjulets skövlar,
varför icke låta pumpen åter pumpa upp detta
vatten, så att det ånyo driver hjulet, då borde
ju hjulet kunna hålla sig självt i gång och
perpetuum mobile vore realiserat. I fig. 285
se vi en från 1600-talet härrörande dylik
konstruktion utförd av Isaac de Caus,
sonen till den förste
ångmaskinkonstruktören Salomon de Caus.
En annan ganska enkel typ av
perpetuum mobile återgives i fig. 286, där en väldig
sughävert matar ett kvarnhjul med ständigt
samma vatten. Som man inte gärna genom
vanlig sugning kan sätta en så väldig hävert
i gång har uppfinnaren, den framstående
italienske arkitekten och uppfinnaren Vittoris
Zonca, tänkt att man först täpper till de
bägge nedre mynningarna C och D av
hä-verten A samt därefter fyller häverten genom
det övre hålet B; sedan häverten blivit väl
fylld stänges hålet B, varefter mynningarna
C och D åter öppnas, och häverten begynner
verka.
För den som klart fattat innebörden i
Aristoteles’ princip är det icke svårt att inse,
att de här omnämnda bägge typerna för
perpetuum mobile aldrig kunna fungera i
verk
ligheten. En vattenmassa som sjunker en viss höjd kan enligt denna princip i mest
ideala fall nätt och jämnt uträtta det arbete som består i att höja en lika stor vattenmängd
samma höjd. Att vattenmassan genom sitt fall dessutom även skulle kunna uppfordra
annat vatten såsom fig. 285 synes vilja angiva eller driva en kvarn såsom fig. 286 tydligt
angiver står i uppenbar strid mot denna princip, vilken av erfarenheten bekräftats
under de mest skiftande förhållanden. Men även rörelsens blotta underhållande, utan tanke
på ytterligare arbetes uträttande, stöter på det oöverstigliga hinder som består däri, att
ingen materiell mekanism fungerar idealt, utan att alltid arbetsförluster uppstå
därigenom att onödigt arbete utföres, så att dragkraftens arbete alltid’måste vara något
större än lastens arbete.
Insikten om att ett perpetuum mobile är omöjligt att realisera ligger således dold
i Aristoteles’ princip och uttalades i oförtydbara ordalag bl. a. av Leonardo da Vinci.
»Intet dött föremål kan röra sig av sig självt», säger han på ett ställe, och på ett annat
Fig. 285. Typiskt förslag till perpetuum
mobile; ett kvarnhjul som pumpar upp vatten
till sin egen drift. Efter I. de Caus 1659.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
