Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kraften - Den likformiga rörelsens kraftyttringar - Energi och energiomsättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
KRAFTEN.
stegrad hastighet ökas dess förmåga att sönderslå föremål och dymedelst uträtta
arbete. Man uppfattar detta så, att kroppens lägesenergi avtager samtidigt med att
dess rörelseenergi ökas. Därest valsen i kombination med en maskin utnyttjas till ett
bestämt arbetes utförande, så kan man tillgodogöra sig en viss procent av den
energimängd lodet som energikälla äger, och därest denna maskinella kombination är av
ideal art, d. v. s. sådan art att verkningsgraden är 100 %, så tillgodogöres lodets
hela energimängd.
På samma sätt ställer det sig vid varje sådan energiomsättning vi i det följande
skola betrakta. Under ideala förhållanden uträttas intet onödigt arbete, utan den energi
som ursprungligen förefunnits i någon form t. ex. som lägesenergi kan visserligen avtaga,
men detta sker i form av energiomsättning; förmågan till arbete dyker upp i annan form
t. ex. som rörelseenergi. Varje energiomsättning kännetecknas av en bestämd
verkningsgrad som vid ideala fall är 100 %, men i verkligheten alltid något mindre, beroende
på att arbete av icke önskad art uträttas.
Låt oss undersöka storleken av den energimängd som finnes knuten till en dylik
upplyftad vikt. Eftersom arbetet utföres på så sätt, att vikten på grund av sin tyngd
får sänka sig en viss höjd, kan man utan vidare, enligt tidigare givna regler, beräkna det
arbete som härvid uträttas. Kraften utgöres av tyngden och kraftens väg går i tyngdens
riktning; man får därför arbetet genom att multiplicera ihop tyngdens siffervärde med
höjdens siffervärde. En vikt om 5 kg vilken befinner sig 12 meter över marken kan
anses under hela vägen ha en tyngd om 5 kgf, och således är arbetet 5 • 12 kgm, d. v. s. 60
kgm. Skulle en femkilovikt ligga på marken utgör den icke på samma sätt en
energikälla, men den kan förvandlas till en sådan, om man höjer den upp från marken. För
att höja vikten fordras det emellertid en yttre kraft lika stor som kroppens tyngd, och
följaktligen kommer man under viktens förflyttning att medelst denna yttre kraft
uträtta ett positivt arbete. Eftersom kraften och tyngden äro lika stora ehuru motsatt
riktade, blir detta arbete uppenbarligen just lika stort som det positiva arbete kroppens
tyngd uträttar, när kroppen återigen får sjunka ned till marken.. Man kan således anse,
att det arbete, som nedlagts på kroppens förflyttning, haft till följd ett verkligt
arbetsresultat, ty det har förvandlat kroppen till en energikälla ägande en energimängd, som
är just lika stor som det nedlagda arbetet. I bildligt språk skulle man kunna säga, att
det nedlagda arbetet ingalunda förlorats, utan det har snarare till hela sitt belopp i form
av energi magasinerats uti kroppen i fråga. Dylik magasinerad energi kallas
med en vetenskaplig term potentiell energi. Det nedlagda arbetet utgör således alltjämt
en tillgång och kan ekonomiskt utnyttjas, när man behagar, på så sätt att kroppen
kopplas till en arbetsmaskin samt därefter genom att falla försätter denna arbetsmaskin i gång.
För varje vägsträcka lodet faller minskas dess fallhöjd och således dess magasinerade
energi, men för varje vägsträcka lodet faller vrider sig också valsen, och arbete uträttas
genom valsens motorverkan. Återigen ha vi denna balansering av tillgångar och
utgifter, som vi tidigare så utförligt belyst.
Ett av alla väl bekant fall, där man på detta sätt genom energimagasinering kan
erhålla en motor, utgöra de med lod drivna uren, där det uppdragna lodets energi
utnyttjas uti urets maskinmekanism, dels till »gången», d. v. s. till att vrida visarna och att hålla
pendelns svängningar i gång, och dels till »slaget», d. v. s. till att med bestämda
mellanrum låta en hammare lyftas för att i tunga slag mot en klocka eller dylikt hörbart
angiva tidens gång. Särskilt vid stora tornur äro de utförda arbetsprestationerna rätt så
krävande, och man nödgas använda mäktiga vikter, vilka efter bestämda tidsavbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
