Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsens förlopp i rum och tid - Den stela kroppens rörelse - Rörelsen som kraftyttring - Trögheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. TRÖGHETEN. 399
svängningstid, i banor som alla inbördes äro lika, och vilka dessutom alla ha samma
vägskala, ehuru de passera en och samma punkt i vägskalan på olika tider.
Vågrörelsen står i intimt samband med ljudet, och vi uppskjuta för den skull dess
behandling till läran om ljudet, där vi omedelbart med exempel kunna belysa denna
rörelses egenskaper. Strömnings- och virvelrörelse få vi tillfälle att närmare avhandla
i samband med den moderna elektricitetslärans allmänna lagar om vektorfält.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING.
Långt innan människan skaffat sig några klara föreställningar om rörelsens förlopp
i tid och rum, grubblade hon över frågan om rörelsens ursprung och sökte taga ställning
till densamma. Vi veta exempelvis att frågan om orsaken till kroppars fallrörelse ända
från antiken och till våra dagar varit livligt diskuterad och att svaret givits i en rad av
olika gravitationsteorier, alltifrån den av Aristoteles uppställda, av Albert Saxonius
mera i detalj utformade gravitationsteorien fram till Newtons berömda
gravitationsteori, vilken i våra dagar är föremål för en ny omprövning.
Vi veta även att de levande organismernas rörelser regleras av en mer eller
mindre fri vilja och därför försiggå på ett sätt som utestänger spekulationer över
arten av deras lagbundenhet. Man kan således på goda grunder följa Aristoteles uti
dennes uppdelning av de rörliga kropparna: »Allt som flyttar sig i rummet rör sig
antingen av sig självt eller röres av något annat.» Likaså kunna vi nog dela hans
åsikt om att: »De som röra sig av sig själva göra det enligt naturens lagar, och
det är t. ex. alla djur, ty djuren äro utrustade med egen rörelseförmåga», ehuru
denna åsikt mera är en lek med ord än ett uppklarande av begreppen. Och vi göra
klokast i att lämna de levande organismernas rörelseförmåga ur räkningen, då vi nu ge
oss in på en förberedande behandling av dynamiken (av grek; dynamis, kraft), den exakta
vetenskap som behandlar rörelsens lagbundenhet som en följd av krafters verkan. De
levande organismernas rörelseförmåga är nämligen anatomiskt och fysiologiskt sett
betingad av en så komplicerad sammanlänkning av organ, att redan rörelsens
beskrivning stöter på mycket stora svårigheter, och på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
kan man icke tänka på att gå så långt, att man skulle kunna i detalj mekaniskt uppreda
den orsakskedja, som utlöser rörelsen. De rörelser, som kunna bli föremål för exakt
naturvetenskaplig behandling, bli därför rörelserna hos kroppar som röras »av något
annat». Att ge en på några rader sammanträngd överblick av de rörelser som häri
innefattas avstå vi här ifrån; hela den följande behandlingen får ge besked om vilka vi häri
skola innefatta.
Trögheten.
Den naturliga rörelsen enligt antikens betraktelsesätt. Det synes som om den första
milstenen i vandringen mot dynamikens stora mål i alla tider varit ståndpunkttagande
till frågan: Om en kropp helt överlämnas åt sig själv utan yttre orsakers inblandning,
hur rör den sig då? Den rörelse, som då uppstår, vilja vi för korthets skull kalla den
naturliga rörelsen.
Redan pythagoréerna hade, som vi redan tidigare antytt, tagit ställning till denna
fråga och förmenat att den likformiga cirkelrörelsen vore den naturliga rörelsen. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
