Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Rörelsen som kraftyttring - Det dynamiska kraftbegreppet - Rörelseenergi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖRELSEN SOM KRAFTYTTRING. RÖRELSEENERGI.
415
mellan kroppens massa (vikt) och förändringen pr sekund av dess hastighet, d. v. s.
produkten mellan kroppens massa och dess acceleration. Tiden var även av andra skäl
mogen för en dylik uppskattning av kraftverkans mått. Vid olika lutning hos det
lutande planet stod ju accelerationen i samma proportion till planets lutning som
den kraft vilken behövs för att hålla kroppen i vila på planet. Allt samverkade och
visade hän mot en proportionalitet mellan kraftens’ och rörelsemängdens förändring.
Newtons »lex secunda»:
Ändringen i rörelsemängd är proportionell mot den
drivande kraften och riktad i kraftens riktning,
var därför ingen absolut nyhet för hans samtid, tvärtom; själv säger Newton
om denna lag såväl som om första och tredje lagen: »Alla här uppställda lagar äro
erkända av alla matematici och genom otaliga försök bekräftade.» Från Galilei, vilken
blott anat sammanhanget mellan rörelsen och kraften, men ej lyckats frigöra sig från
antikens åskådning, och fram till Newton har man således gradvis nalkats sanningen,
icke minst tack vare Cartesius, vars namn Newton konsekvent förtiger, medan han
däremot nämner Galilei, Wren, Wallis och Huygens.
Rörelseenergi.
Fig. 324. Christian Huygens.
Huygens’ energisats. Fjorton år före det Newtonska verkets utgivande, eller
närmare bestämt år 1673, utgav Christian Huygens sitt stora arbete »Horologium
oscilla-torium», vilket i mer än ett avseende kom att
bli epokgörande. Vi ha redan tidigare sett,
vilken betydelse detta arbete haft för den
exakta tidmätningen (se sid. 39); vi skola
nu ägna några ord åt dess grundläggande
dynamiska betydelse. Frågan om pendelurets
ruckning ledde Huygens in på den
utomordentligt viktiga frågan om sambandet
mellan en pendels svängningstid och
fördelningen av dess material i förhållande till
vridningsaxeln.
»När jag ännu nästan var en pojke»,
säger Huygens uti inledningen till fjärde
delen av detta verk, »föreläde den höglärde
pater Mersenne mig och många andra
uppgiften att bestämma svängningsmedelpunkten.
Att denna uppgift bland den tidens
matematici åtnjöt ett visst anseende, ser jag av
brev som Mersenne skrivit till mig och av
för länge sedan utgivna avhandlingar av
Cartesius, vilka innehålla ett svar på Mersennes frågor. Mersenne begärde, att jag
skulle finna ifrågavarande punkt i en cirkelsektor, som upphängts antingen i cirkelns
medelpunkt eller i bågens mittpunkt och svänger åt sidan, och likaså för cirkelsegment
och likbenta trianglar som antingen hängts upp i toppen eller i basens mitt. Uppgiften
går ut på att konstruera en enkel pendel, d. v. s. en vikt upphängd i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
