Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Newtons gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVITATIONEN SOM RÖRELSEORSAK. NEWTONS TEORI.
437
attrahera varandra, eller när jag talar om deras krafter, så må man icke tro, att jag velat
tillskriva dessa punkter (vilka äro matematiska punkter) verkliga fysikaliska krafter.»
Först på sista sidan av sitt epokgörande verk låter Newton »ana att hans tanke även
sysslat med gravitationen som fysiskt fenomen. »Hittills», säger han, »har jag behandlat
gravitationen på basis av de fenomen som himmelen och haven visa, men jag har
ingenstädes angivit orsaken. Denna verkan kommer från en kraft som tränger in i
medelpunkten hos solen och planeterna utan att minska i styrka och den verkar icke i
proportion till ytan hos de materiella partiklar den möter (så som mekaniska orsaker göra1)
utan i proportion till mängden solid materia; dess verkan sträcker sig över ofantliga
avstånd, alltid avtagande med kvadraten på avståndet.»
Men han tager genast avstånd från varje försök till fysikalisk »förklaring» genom
följande tillägg: »Jag gör inga hypoteser, ty
det som icke framgår av fenomenen är en
hypotes, och hypoteser, vare sig de äro
metafysiska, fysikaliska, ockulta eller mekaniska,
äro ej på sin plats i en experimentell vetenskap.»
Med denna stolta förklaring tager Newton
icke blott avstånd från medeltidens ockulta
attraktioner utan även från Cartesii mekaniska
hypoteser om tre virvlande substanser. Men
därmed ställde han sig också på en så pass
aristokratisk ståndpunkt att den tidens fysici
och naturfilosofer, vilka ju voro mindre väl
tränade i de matematiska abstraktionerna,
ryggade tillbaka och ställde sig oförstående
gentemot det hela. Hur mycket lättare var
det inte att fatta Cartesii tre substanser och
att följa dennes med planscher illustrerade
berättelser över hur dessa substanser röra sig om
varandra. Att denna fantasirika bild icke
sedan matematiskt kunde bearbetas, var väl
närmast en förtjänst i den matematiskt
oskolades ögon, om det ock ur rent vetenskaplig
synpunkt var teoriens största fel, ty därigenom
saknade den praktiskt värde. Det är nämligen
ett särdrag hos alla naturvetenskapliga tankar, att de först sedan de klätts i matematisk
form kunnat befrukta vetenskap och teknik.
Newton hade dock många och framstående beundrare, vilka önskade seger åt hans
verk — och de förde det också till seger, men först sedan de offrat på okunnighetens och
fördomens altaren. Man gjorde helt enkelt om den newtonska attraktionen till en
ockult attraktion och sedan var mänskligheten mogen att blint acceptera Newtons idéer.
Signalen till denna frontförändring gavs redan under Newtons livstid, ja, med hans
tysta medgivande, och den som gav den var ingen mindre än hans vän Roger Cotes,
vilken Newton anförtrott utgivandet av andra upplagan av »Principia». I ett av Cotes
1713 skrivet förord till denna upplaga underrättas mänskligheten om att attraktionen,
1 Exempelvis är^den kraft, varmed en luft- eller vätskeström påverkar ett i vägen ställt föremål,
uteslutande beroende av föremålets yta men ej av hur materialet är beskaffat innanför ytans skal.
Fig. 334. Cartesii rörelseteori för planeternas
rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
