Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Rörelsen - Gravitationen som rörelseorsak - Einsteins relativitets- och gravitationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVITATIONEN SOM RÖRELSEORSAK. EINSTEINS TEORI.
441
solen placerad observatör; i stället för Greenwich som utgångspunkt för longituden får
han vid rektascensionen taga vårdagjämningspunkten, d. v. s. den ena av de två punkter
där jorden i sin bana runt solen synes överkorsa himmelsekvatorn. Inuti ett slutet
lådformat rum kan man likaledes med 3 tal bestämma en punkts läge genom att angiva
avståndet från långväggen, avståndet från kortväggen och höjden över golvet.
Varje rörelse eller annat fenomen i förhållande till jorden, stjärnsystemet eller
ett rum vilket som helst, kan karakteriseras genom en naturlag, d. v. s. ett matematiskt
samband mellan de kvantiteter varmed fenomenet mätes, de 3 rumskoordinaterna och
tiden. Fallrörelsen veta vi exempelvis karakteriseras av det sambandet att fallhöjden
(skillnaden mellan startlägets höjd över marken och kroppens ögonblickliga höjd) är
proportionell mot tidens kvadrat. Planetrörelsen kan likaledes uttryckas som ett dylikt
samband; accelerationen kan å ena sidan
matematiskt bestämmas ur rumskoordinaterna och
tiden, å andra sidan är den betingad av Newtons
gravitationslag, så att den kan beräknas ur
planeternas avstånd; bägge dessa uttryck satta
lika med varandra ge ett samband mellan
rumskoordinaterna och tiden.
Ha vi detta klart för oss: att varje naturlag
är ett matematiskt samband, i vilket ingå tiden
och de tre rumskoordinaterna för det rum i
förhållande till vilket fenomenen beskrivas, så kunna
vi inse att detta matematiska samband kan tänkas
bli olika, beroende på vilket rum som utgör
referenssystem. En naturlag skulle då få e n
formulering för en observatör på solen, en annan
för en observatör på jorden, en tredje för en
observatör i en flygmaskin o. s. v. Exempelvis
får den galileiska formuleringen av den s. k.
tröghetslagen helt olika formulering. I solsystemet
är den naturliga rörelsens bana en rät linje, på
jorden liksom på varje roterande kropp är banan för den roterande observatören en
evolvent, i flygmaskinen kan banan hava vad form som helst. Newtons formulering av
tröghetslagen uti sin »lex secunda» står på ett högre plan och medgiver en matematisk
behandling av rörelsen i olika system; denna formulering är därför av en mera
allmängiltig natur.
Einsteins allmänna relativitetsprincip. Grundtanken i den einsteinska
relativitets-principen, som går ännu ett steg längre i allmängiltighet, är nu denna: formuleringen
av en allmän naturlag bör kunna göras sådan, att den blir giltig, oberoende av vilka
rumskoordinater som därvid användas.
Emellertid är en sådan allmän fordran icke möjlig att utan vidare uppfylla,
enär den stöter på de svårigheter som ligga däri, att vår kännedom om tiden och
rummet på det intimaste sammanhänger med mätningar, vilka baseras på
användandet av optiska instrument för iakttagande av ljussignaler. Vad är middagens
fastslående genom en meridianpassage annat än noterandet av en tidssignal? Och hur ha
vi mätt upp världsrummet, planeternas gång och avstånd, om inte genom att mäta
Fig. 335. Albert Einstein.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
