Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Samverkan av toner. Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
LJUDET.
marintrumpeten, enligt vissa författare så kallat därför att instrumentet, som låter som
en trumpet, uppfunnits av en italienare vid namn Marino eller Marigni.
Instrumentets själva kropp består av tre tunna rektangulära träskivor,
sammanfogade på kant till en triangel; från ena sidan utgår en mycket lång hals med en skruv
uppbärande en dels vid skruven och dels vid kroppen fästad grov tarmsträng. Strängen
pressar ned ett med två fötter försett stall mot en av träskivorna, så att ena foten vilar
fast mot densamma medan den andra foten genom strängens osymmetriska placering
däremot har ett obetydligt glapprum. Strängen sättes i vibration av en stråke, och med
ena handen håller man i instrumentets hals samtidigt som man med tummen lätt
stöder mot strängen, så att flageolett-toner uppstå. Härvid kommer stallet i vibrerande
rörelse och ger genom sin stötverkan mot brädet upphov till en trumpetliknande ton.
Vid instrumentet lär även förekommit en graderad skala, varigenom man lätt kunde
finna de punkter där strängen delades av i 1/2, ^3, o. s. v.
Samverkande toner. Om en sträng, en orgelpipa, en mänsklig stämma el. dyl.
ljuder med en bestämd ton kan ett känsligt öra ur denna ton även avlyssna andra
samtidigt ljudande toner, nämligen de mot denna ton som grundton svarande
övertonerna. Pater Mersenne påpekade i sin ovan nämnda »Harmoni» år 1636 att om en
sträng svänger fritt, så hör man först dess grundton, men så snart tonen begynner
försvagas hör man samtidigt andra, högre toner. Mersenne urskilde tydligt de två
toner, som vi skulle kalla andra och fjärde övertonen. Att han inte hörde första och
tredje övertonen är ej alls förvånande, de utgöra oktaven och dubbeloktaven till
grundtonen och sammansmälta därför med denna.
Rameau omtalar i sin berömda »Nytt musikteoretiskt system» (1726) följande
metod att lätt urskilja en stämmas övertoner. Man låter en basstämma sjunga bokstaven
0 (exempelvis på tonen ess), samtidigt anslår man svagt denna tons tredje överton (b)
på ett klaver och låter denna förklinga under uppmärksamt lyssnande. Man får då
intryck av att denna ton (b) aldrig förklingar, även om man släpper tangenten så att
kla-vertonen säkert upphört. Förklaringen härtill är den, att örat av klavertonen letts till
att klart urskilja tredje övertonen till sångarens ton. På liknande sätt kan man även
urskilja femte övertonen, men då bör sångaren i stället för vokalen 0 sjunga a.
Aven på ett fullständigt objektivt sätt, således på ett av örat oberoende sätt, kunna
övertonerna iakttagas, därtill kan just Noble och Pigot"s stränganordning användas
(se sid. 541). Har man bredvid en sträng uppspänd en annan, som vid direkt anslag ger
någon av den förras övertoner, så behöver man blott anslå den förra strängen för att
den senare genom resonans av sig själv skall ljuda.
Förklaringen härtill ha vi att söka i den för svagt dämpade system gällande
resonansprincip vi å sid. 492 närmare utvecklat. När den lägre tonen ljuder, ger den åt luften
vibrationer som sedan elastiskt påverka den andra strängen. Den ljudande strängen
ger sällan en rent harmonisk vibrationsrörelse, och följaktligen är den kraft som
påverkar den andra strängen ej heller harmonisk, utan kan enligt Fouriers teorem uppdelas
i harmoniska komponenter, vilka just ha samma periodtal som övertonerna. Den andra
strängen är i resonans med en av dessa harmoniska komponenter, och därför kommer
den i svängande rörelse.
övertonerna stå således i intimaste samband med svängningsrörelsens uppdelning
i harmoniska komponenter. Redan Cartesius, som genom Mersennes iakttagelse av
övertonerna kom att syssla med frågan, framhöll att strängen, från vilken man hör dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
