Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Samverkan av toner. Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUDET SOM MUSIK. SAMVERKAN AV TONER. KLANGFÄRG. 569
ningar med en resonansbotten förefinnes och skulle följaktligen vara ohörbar om icke
örat ägde ofullkomliga elastiska egenskaper. Det är därför örat självt, eller
instrumentens klangbotten, som skapar kombinationstonerna, och detta sker på ett sätt
som kan jämföras med verkan hos en radiomottagares detektor, vilken av en
mångfald högfrekventa komponenter nyskapar lågfrekventa svängningar, hörbara i
telefonen.
Den förste som i skrift omtalat kombinationstonerna är den tyske organisten G. A.
Sorge, vilken 1744 utgav en lärobok i klaver- och orgelstämning. Oberoende härav
gjorde fransmannen Romieu (1753) och den store italienske violinvirtuosen och
kompositören Joseph Tartini samma upptäckt. Tartini lär redan 1714 upptäckt dessa låga
toner, som åtfölja tvenne andra, och meddelat upptäckten till flera bekanta. Uti sin
»Traktat över musiken enligt denna sanna vetenskapen om harmonien» utgiven i Padua
1754 söker Tartini till och med bygga upp en musikteori med hjälp av en på dessa
kom-binationstoner baserad systematisk harmonilära. Med denna »sanna vetenskap om
harmonien» åsyftade Tartini att träda i opposition till den rationella harmonilära som år
1722 utgivits av den store franske musikteoretikern och tonsättaren J. J. Rameau (1683
—1764). Det första mera ingående studiet av kombinationstonerna utfördes av den
svensk-finske fysikern Gustaf Gabriel Hällström uti dennes 1819 publicerade arbete
De tonis combinationis.
Flageolett-toner. Övertoner. Inom musiken har man både i äldre tider och i våra
dagar gjort försök att på vetenskaplig grund bygga upp en harmonilära och härvid
byggt på det fenomen som för Rameau blev nyckeln till musikens utveckling:
upptäckten av övertonerna och deras musikaliska betydelse.
Vi ha redan tidigare nämnt att Sauveur upptäckte en metod att bringa en sträng
att dela upp sig och svänga med ett svängningstal som är en heltalsmultipel av det
svängningstal som svarar mot att den svänger med en enda buk på mitten och en nod i
vardera ändan. Denna upptäckt införlivades med den högre violintekniken. Genom att lätt
beröra en sträng med fingret, i stället för att som annars hårt pressa den mot gripbrädan,
kunde violinisterna framkalla dessa vibrationer, vilka vid känslig stråkföring utveckla
klara, höga, flöjtliknande toner s. k. flageolett-toner.
Sätter man fingret mitt på strängen blir våglängden den halva och svängningstalet
det dubbla, man erhåller således en flageolett-ton som är oktaven till strängens egen
ton; den säges vara strängens första överton, medan strängens egen ton benämnes dess
grundton. Samma resultat skulle erhållas om man fast tryckte ned fingret mot
gripbrädan, men klangen skulle ej längre få flöjttonens ihåliga karaktär utan bli fiolklang.
Annorlunda ställer sig saken, om man sätter ned fingret på 1/3 av strängens längd räknat
från halsen; strängen delar då upp sig i tre partier med var sin svängningsbuk, och
flageo-lett-tonen, strängens andra överton, får ett svängningstal som är 3 gånger grundtonens
och följaktligen 3/2 av första övertonens, den utgör således första övertonens kvint; skulle
man däremot hårt sätta ned fingret, så skulle den mellan fingret och stallet belägna
strängen få en buk mitt på och således svänga med dubbelt så stort svängningstal som
flageolett-tonen. Genom att sätta ned fingret på samma ställe av strängen kan man
således få två olika toner, antingen grundtonens kvint (fast grepp) eller ock denna kvints
oktav (löst grepp).
Redan långt före Sauveurs upptäckt hade dylika övertoner observerats, ja, vid
mitten av 1500-talet ha de rent av medvetet utnyttjats i ett ensträngat instrument kallat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>