Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Ljudet - Ljudet som musik - Samverkan av toner. Klangfärg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUDET SOM MUSIK. SAMVERKAN AV TONER. KLANGFÄRG. 575
Den uppdelning av en klang i enkla harmoniska komponenter som på detta av
Helm-holtz införda sätt låter sig utföra medelst resonatorer är i grund och botten endast en
speciellt akustisk metod att utföra harmonisk analys (se sid. 543) och har i vår tid ett ganska
underordnat intresse. Numera kan man nämligen registrera ljudet med ganska stor
noggrannhet, och att harmoniskt analysera en registrerad kurva är en matematisk
uppgift, som man nu för tiden kan lösa med en oerhört mycket större precision än den analys
man kan erhålla medelst resonatorer. Den nutida akustiska forskningen har också gått
med stormsteg i den riktningen, varvid radiotekniken givit förut oanade möjligheter
till ljudets förstärkning och noggranna galvanometriska registrering, medan
radioteknikens mikrofoner och filterkretsar skapat nya möjligheter för exakt klanganalys.
Fig. 479. Helmholtz resonatorer.
På 1870-talet, då Helmholtz klanganalyser väckte stort uppseende, sökte man även
åstadkomma syntes av klanger genom att låta rena toner samtidigt ljuda. Härvid kom
huvudsakligen elektromagnetiskt drivna stämgafflar till användning, och man övertygade
sig om att man med stämgafflarnas rena, enkla toner i samverkan kunde illusoriskt
återgiva fiolens och andra rikt klingande instruments karaktär. Härvid visade det sig
att de olika komponenternas amplitud och svängningstal enbart äro utslagsgivande
för klangens karaktär, så att god bekräftelse erhölls på den av Ohm uppställda lagen
att komponenternas inbördes fasförskjutning spelar icke
någon märkbar roll för klangens karaktär.
Det vackraste exemplet på klangsyntes utgör dock grammofonen, vilken samtidigt
återför problemet till dess rent matematiska lösning, därmed klart åskådliggörande
det djupgående resultat vartill Fourier kommit. Ljudfilmen bygger i grund och botten
på samma fundament som grammofonen, ehuru vissa tekniska detaljer avse ett intimt
samband mellan film och ljudreproduktion.
Måttskala för klangfärg. Tack vare dels klanganalysen, som i anslutning till Fouriers
teorem kännetecknar en ton såsom sammansatt av grundton och övertoner, och dels
Ohms lag om klangens oberoende av komponenternas faser är det möjligt att i
siffror enkelt känneteckna en tons klangfärg. Man behöver för den skull endast angiva
måtten på ljudstyrkan hos grundtonen och övertonerna, varvid man som enhet tager
tonens totala ljudstyrka. Sättes totala ljudstyrkan till 100, mätes således de olika
komponenternas ljudstyrka i procent. Man kan också angiva ljudstyrkan absolut i mikrowatt/
cm2, men detta saknar betydelse, endast den relativa styrkan är av intresse.
Amerikanen C. D. Miller har i sin 1922 utgivna bok The science of musical sounds
(Vetenskapen om musikens ljud) använt sig av en grafisk metod att översiktligt
samman-ställa grundtonens och övertonernas ljudstyrka till ett slags klangskala på så sätt att
han på en vågrät musikalisk skala (d. v. s. logaritmisk skala se sid. 564) placerat små spet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
