Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Temperatur - Den absoluta temperaturskalan - Värmemängd och värmeinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
VÄRMET.
4-1000° C avviker en heliumtermometer på sin höjd endast O.oo2° från den
termodynamiska skalan.
Tabellen visar även att man får betydligt sämre resultat med gastermometrar vid
vilka trycket hålles konstant och där volymen således får ändras alldeles som vid en
vätsketermometer. Likaså ser man att kvävgasen ger betydligt sämre värden än
vät-gasen.
Att kvävgas icke desto mindre användes och just vid höga temperaturer, där den kan
giva nästan en hel grads avvikelse, beror på en alldeles speciell omständighet, gasernas
s. k. diffusion. Saken är nämligen den att gaser genomtränga väggar icke blott om de
äro påtagligt porösa, såsom vid oglaserade lerkärl, luftballongstyg o. dyl., utan även om
de enligt gängse uppfattning äro täta, såsom vid glas och metallkärl. Den hastighet, med
vilken en gas på detta sätt tränger igenom en vägg, är omvänt proportionell mot
kvadraten på gasens täthet, så att exempelvis vätgas tränger nästan 4 ggr så hastigt igenom
som kvävgas. Särskilt vid höga temperaturer luckras termometerns gasbehållare upp
genom materialets utvidgning, och vätgasen kan följaktligen lättare än kvävgasen ge
upphov till felaktigheter vid temperaturbestämningar.
Emellertid har man i såväl platinatermometern som framför allt i
strålningspyrometern en praktisk möjlighet att även för höga temperaturer få anslutning till den
termodynamiska skalan. De formler rörande sambandet mellan strålningsintensiteten och
temperaturen hos en svart kropp, som man inom teorien för temperaturstrålningen
uppställt och som tjäna till beräkning av temperaturen ur strålningsmätningar, ha
nämligen just visat sig äga full överensstämmelse med den termodynamiska
temperaturskalan. Detta har varit en av de starkaste orsakerna till att i vår tid den termodynamiska
skalan fått praktisk användning.
VÄRMEMÄNGD OCH VÄRMEINNEHÄLL.
Elden med sitt stundom bländande ljus och värmet med sin hetta äro varandras
följeslagare, för människan förnimbara genom syn och känsel. Genom eld och värme
smältas metallstycken samman i gjutarens degel, och genom eld och värme drivas
metallerna fram ur malmerna. För Aristoteles och peripatetikerna blev värmet därför en till
elden knuten verkan, varigenom likartade kroppar förenas och olikartade åtskiljas.
Att man även kan sammansmälta de mest olikartade kroppar, synes icke för
Aristoteles ha inneburit något allvarligare hot mot logiken i den karakterisering han givit
värmet som naturvetenskapligt begrepp.
För epikuréerna och dem, vilka i likhet med epikuréerna hyllade atomteorien, var
värmet icke en verkan av elden utan i stället en egenskap hos elden av så pass väsentlig
art, att värme och eld i grund och botten äro samma sak, fastän vi i ord åtskilja dem,
därför att våra sinnens uppfattning något kan växla. Enligt epikuréerna är värmet det
av atomer sammansatta eldämnet. Dessa atomer strömma ut ur de eldfängda
kropparna och befinna sig för en kort tid i livlig rörelse i lågan, vars eld de därvid alstra.
Därefter spridas de ut i rymden och blanda sig in i materian och synas ej längre som
eld för vårt öga, men kännas som värme för vårt känselsinne. Ögat uppfattar eldämnet
som eld eller ljus, känseln uppfattar det som värme.
Sedan människans ganska ofullkomliga känselsinne, eller rättare sagt den del
därav som numera kallas temperatursinne, börjat ersättas med termometern, som i siffror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
