Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Värmemängd och värmeinnehåll - Värmet som mätbar storhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
648 VÄRMET.
att 1750 uppställa lagen för blandningstemperaturens beräkning på ett sätt som bättre
tillfredsställer teoretiska krav. Richmann är eljest mest känd som vetenskaplig martyr;
under sina forskningar rörande luftelektriciteten drabbades han nämligen av blixten
från den av honom uppsatta åskledaren och ljöt en ögonblicklig död.
Richmann uppställde följande formel för blandningstemperaturen t0 för två
+ IM. T
vattenmängder t0 =–––-, och till denna formel kom han genom att anse att för ett
m + M
och samma ämne värmets fördelning sker i proportion både till massorna och till
temperaturerna, så att produkten mellan vikt och temperatur blir
utslagsgivande för värmeutbytet. I vår tid utgör denna produkt
mått på vad vi benämna värmemängd. Man skulle även kunna omskriva Richmanns
lag (m +M) t0 = mt+MT sålunda
m = M (T—t0),
varvid m (t0—i) utgör den värmemängd som motsvarar att vikten m av det mindre
varma vattnet från den lägre temperaturen t uppvärmes (t0—t) grader till
blandningstemperaturen t0, och M (T—t^ på samma sätt motsvarar att det varmare vattnets
temperatur sjunker (T—10) grader från den ursprungliga temperaturen T till den lägre
blandningstemperaturen t0. Ser man saken så och använder man vår tids uttryckssätt, kan man
således formulera Richmanns lag sålunda:
Vid blandning av två ämnen kommer
blandningstemperaturen att bli sådan, att den värmemängd som
motsvarar den varmare mängdens avkylning blir lika stor som
den värmemängd som motsvarar den kallare mängdens
uppvärmning.
Richmanns egen formulering är icke så omfattande som ovanstående, men de
försök han utförde visa, att han även insett lagens giltighet för andra ämnen än just vatten.
De experiment han utförde för prövning av formeln voro mycket omsorgsfulla. Sålunda
tog han hänsyn till det inflytande på värmeutbytet som härrörde såväl från den
termometer, varmed temperaturerna uppmättes, som från det kärl, vari blandningen
verkställdes. Härvid förfor han så, att han uppskattade den mängd vatten som i värmeutbyte
kunde ersätta såväl kärlet som termometern och kunde på så sätt införa deras inflytande
i beräkningsformeln. Även vid nutida mätningar användes ofta en dylik omräkning
av en kropps inflytande till dess s. k. vattenvärde eller värmekapacitet, d. v. s. den
vattenmängd som vid värmeutbyte kan ersätta kroppen.
Om man uti Richmanns formel med m och M menar ämnenas värmekapacitet,
äger denna formel allmän giltighet, oberoende av vad slags ämnen det är fråga om, fasta
såväl som flytande eller gasformiga, huvudvillkoret för formelns giltighet är blott, att
blandningen så företages, att intet värmeutbyte sker med andra kroppar än dem som
medtagas vid beräkningen.
I detta sammanhang bör också påpekas, att om man vill införa det nutida
begreppet värmemängd såsom mått på värmeutbyte vid uppvärmning eller avkylning av en
kropp, så uttryckes värmemängden av produkten mellan temperaturändringen och
kroppens värmekapacitet. Till detta skola vi sedermera återkomma.
Med dessa modifikationer gäller Richmanns formel än i dag som den lag vilken
reglerar värmeutbytet mellan olika fasta, flytande och gasformiga ämnen, och den är grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
