Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Materians tillståndsförändringar genom värmebehandling - Köldteknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
VÄRMET.
Fig. 620. Dewars dubbelväggiga och
försilvrade glaskärl till förvaring av
förtätade gaser.
rumstemperatur och normalt tryck, men 0.3° C vid — 55° och normalt tryck. Vid ett
tryck om 145 atm blir temperatursänkningen per atmosfär däremot blott 0.2° vid —55°.
Genom utnyttjandet av motströmsprincipen i kombination med
Joule-Thomson-effekten, varvid drosselventilen placeras vid övergången från inre till yttre spiralröret
(således vid a i fig. 619), kan man emellertid uppnå så pass låga temperaturer vid
själva vaddproppen, att Joule-Thomson-effekten trots det höga trycket blir avsevärd.
Den med drosselventil, i form av vaddpropp, och Hampsonspiral utrustade
anordningen har genom sin enkelhet och effektivitet fått stor användning för laboratoriebruk,
medan den med drosselventil utrustade von Lindeska apparaten fått grundläggande
industriell betydelse vid masstillverkning av flytande luft o. dyl.
Dewar framställer flytande väte. Vi veta
hurusom Olszewski visserligen lyckats påvisa möjligheten
av vätgasens förtätning men att han icke fått fram
flytande väte. Olszewskis rön visade emellertid att det
krävdes extraordinära åtgärder för att rå på denna
sista permanenta gas. Vätets kritiska temperatur,
— 234.5° C, ligger blott 38.7° K över absoluta
nollpunkten, medan syrets kokpunkt vid normalt tryck,
—182.8° C, ligger 90.4° K över absoluta nollpunkten,
således nästan 3 ggr så högt.
Tack vare Hampsons apparat kom frågan dock
tekniskt sett i ett nytt läge 1896, och två år därefter
lyckades också den skotske kemisten och fysikern Sir
James Dewar framställa flytande väte i avsevärda mängder. Det var icke blott
utnyttjandet av motströmsprincipen och Joule-Kelvin-effekten som förhjälpte Dewar till
detta betydelsefulla resultat, utan själv hade han gjort en uppfinning som
revolutionerade köldtekniken.
Före Dewar hade man endast med yttersta svårighet kunnat handhava de vätskor
man med sådan möda framställt. Deras låga kokpunkt gjorde att de hastigt förflyktigades
i öppna kärl, och i allmänhet var man hänvisad till att förvara dem i de kärl vari de
ursprungligen blivit framställda. Dewar uppfann nu det av oss tidigare omnämnda (se
sid. 655) dubbelväggiga, spegelbelagda glaskärl, s. k. D e w a r k ä r 1, som sedermera
kommit till använding i termosflaskan. Medelst dylika kärl av olika form (se fig. 620) blev
det möjligt att på ett förbluffande enkelt sätt förvara dessa vätskor och bära dem
omkring i rummet. Ja, medelst analogt konstruerade dubbelväggiga och spegelbelagda rör
och hävertar kunde man lätt tömma över de köldalstrande vätskorna från ett
Dewar-kärl till ett annat.
Bestämmandet av kritisk temperatur och kokpunkt vid olika tryck blev nu en
tämligen enkel uppgift. För väte fann Dewar kritiska temperaturen vara —241 ° C eller 32.2° K,
medan kokpunkten vid normalt lufttryck befanns vara —252° C eller 20.2° K. Genom
att låta vätgasen avdunsta i 30 mm:s vakuum erhöll Dewar väte i fast form som en
is-liknande genomskinlig massa, vilken enligt hans bestämningar smälte vid — 257 ° C eller
16.°2 K; moderna bestämningar ha givit värdet —258.9° C eller 14.3° K.
Ädelgasernas förtätning. Under åren 1894—95, då köldteknici som bäst voro i färd
med att förtäta samtliga »permanenta» gaser, riktades jordens gasförråd med en hel rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
