Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Värmet - Termodynamik - Termodynamikens första huvudsats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
764
VÄRMET.
Den arbetsenhet Carnot använder är tonmeter, d. v. s. 1 000 kgm, så att således
1 000 kgm = 2.7 0 kilogramkalorier eller 1 Cal. = = 370 kgm. Enligt senare un-
dersökningar är detta värde för lågt och bör ersättas med 427.
Joules bestämningar av värmets ekvivalenser. Under 1820- och 1830-talen hade
de elektriska fenomenen tilldragit sig samma livliga intresse som ångmaskinen och
värmefenomenen, och särskilt verkade Voltas uppfinning av Voltastapeln eller det galvaniska
batteriet i hög grad stimulerande på den vetenskapliga forskningen. Snart nog insåg
man att det galvaniska batteriet icke obegränsat kunde lämna elektrisk ström, utan att
det så småningom utmattades. Framför allt genom Davys och Faradays
undersökningar rörande elektrolys klarlades dessa förhållanden, och man insåg att den kemiska
sönderdelningen av batteriets beståndsdelar var en nödvändig betingelse för strömmens
alstring, så att exempelvis zinken och kopparn i ett Daniell-element så småningom
upp-frätas och måste ersättas med nya plåtar. Man visste att den elektriska strömmen kunde
utnyttjas både till motorarbete och till uppvärmning. När Faraday vidare 1831 visade
att motorarbete i sin tur kunde omvandlas till elektrisk ström och därigenom grundläde
elektrotekniken, öppnades ögonen mer och mer för den mängd energiförvandlingar
dessa upptäckter avslöjade. Kemisk verkan kan förvandlas till elektrisk ström, som i sin
tur kan genom elektrolys skapa annan kemisk verkan eller också genom lämpliga
anordningar med strömförande trådar och magneter kan förvandlas till värme eller
motor-arbete. Allt detta visade hän mot en kedja av i varandra gripande orsaker och
verkningar, vilka måste stå i beräkningsbar relation till varandra.
Den förste som tog itu med att räknemässigt reda upp denna kedja av förvandlingar
var den engelske fysikern James Prescott Joule (1818—1889), vilken 1840 publicerade
en avhandling On the production of heat by voltair electricity (Om värmealstring medelst
elektricitet). I detta arbete visade Joule giltigheten av den betydelsefulla Joules lag,
enligt vilken den i en ledningstråd utvecklade värmemängden är proportionell mot
trådens ledningsmotstånd och mot strömstyrkans kvadrat. På den tiden voro de
elektriska enheterna icke stadgade, utan Joule angav flera räkningsprocedurer, vilka dock
omsatta i moderna enheter innebära, att man kan omräkna den elektriska
energiutvecklingen mätt i wattsekunder till värmeutvecklingen mätt i gramkalorier genom
att multiplicera den förra med 0.24. Vill man i stället för energi taga effekt, d. v. s.
energi per sekund, så betyder detta att 0.2 4 kilogramkalorier utvecklas per sekund
. . 1
av 1 watt och att det åtgår watt, d. v. s. cirka 4 watt, för att utveckla en
värmeenhet. Det tal, med vilket man kan omräkna en energiform i en annan, kallas numera
dess ekvivalent, varför värmets elektriska ekvivalent är 4, medan den elektriska
energiens värmeekvivalent är 0.2 4.
Joule bestämde även ett slags kemisk ekvivalent för värmet på så sätt att han
fastslog hur stor värmemängd som utvecklades medelst ett Daniell-batteri, då i detta
förbrukades 1 kilogram zink. Den av Joule bestämda värmemängden räckte till att
uppvärma 1 pund vatten 1 320° Fahrenheit.
Även induktionsströmmamas värmeverkningar undersöktes av Joule experimentellt
och konstaterades äga samma ekvivalent som batteriströmmen. Eftersom
induktions-strömmarna alstras genom motorarbete, fick Joule härigenom nyckeln till experimentell
bestämning av värmets arbetsekvivalent eller som man oftare kallar den värmets
meka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
