Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljus och skugga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG. LJUS OCH SKUGGA.
785
(se sid. 178) dock delvis anammat dennes åskådning. Lucretius tänker sig nämligen, att
från varje föremåls yta utsändas liksom fina »barkstycken», vilka äro bilder av föremålet
och vilka sväva runt i dess omgivning och med enorm hastighet spridas ut i rymden;
när de träffa ögat ge de upphov till synförnimmelserna.
Om också dessa föreställningar om synintryckens förmedling mellan det synliga
föremålet och ögat äro mycket dunkla och helt olika den uppfattning 800-talets arabiska
forskare Rhases och Al Fåråbi i anslutning till Aristoteles utvecklade på ett sätt som
även varit grundläggande för vår tids uppfattning om ljuset, så ha de dock ett gemensamt
med arabernas och vår tids åskådning: synintrycken förmedlas genom
rätliniga strålar gående mellan det synliga föremålet och
ögat.
I vår tid ha vi samma rent geometriska uppfattning av ljuset, men vi ha en annan
fysikalisk uppfattning, i det vi dels anse att dessa strålar uteslutande gå från det
synliga föremålet till ögat och dels anse att strålarna äro återkastningar av de ljusstrålar
som från en ljuskälla (eld, solen, himlavalvet) träffa föremålet. Av denna åskådning
blir det utan vidare förståeligt, varför man icke kan se i mörkret; endast om någon
ljuskälla sänder sina strålar mot föremålet, kan detta i sin tur återkasta dessa strålar och
bli synligt.
Trots den bristande överensstämmelsen uppfattningen av ljusets och seendets
fysikaliska natur ha sådana antikens tänkare som Euklides, Heron, Kleomedes och
Ptolemaios dock kunnat lämna värdefulla bidrag till läran om ljuset. De sysselsatte
sig nämligen huvudsakligen med frågor rörande ljusstrålarnas gång, och den geometriskt
riktiga ståndpunkt de härvid som nämnt intogo ledde dem till fullt riktiga resultat,
vilka sedan av medeltidens araber och nyare tidens européer mer och mer
kompletterades.
Ljus och skugga.
Ljusstrålar. Redan vid iakttagelser över sol- och månförmörkelser och i samband
därmed gjorda betraktelser över dessa himlakroppars storlek (se sid. 98) byggde man på
en klar insikt om ljusets rätliniga gång. Men i antikens litteratur finner man dock icke
den tanken direkt uttryckt och tillämpad på andra områden, där även ljusstrålarnas
rätliniga gång är av grundväsentlig fysikalisk betydelse.
Hos de arabiska forskarna komma däremot de fysikaliska synpunkterna klarare
fram vid sidan av de geometriska. Särskilt är detta fallet i den medeltida optiska
forskningens mest betydelsefulla verk Alhazens berömda Optik, vilket i arabisk
handskrift finnes bevarad i Leyden. Alhazen, vars fullständiga namn var Abu Ali
Muhammed ben el Hasan ben el Haitam el Basri, levde i början av 1100-talet. Ur hans verk
vilja vi anföra följande om ljusets rätliniga gång;
»När solljus eller månljus eller ljuset från eld tränger in i ett rum genom en smal
springa och det är dammigt i rummet, eller om damm uppvirvlas i rummet, så blir det
genom springan inträdande ljuset tydligt synligt genom det i luften inmängda dammet,
och det blir också synligt på golvet eller på en motsatt vägg i rummet. Och man finner
att ljuset från springan går fram i rätliniga banor till golvet eller till den springan
motsatta väggen. Och om man till jämförelse håller en rak stång intill detta synbara ljus,
så finner man att ljuset går fram i den raka stångens riktning. Är rummet däremot
50—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
