Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets hastighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSSTRÅLARNAS GÅNG. LJUSETS HASTIGHET.
799
Fig. 681. Römers metod.
Efter Huygens 1690.
fall får utbreda sig med betydligt större hastighet än ljudet, har man nog också anat.
Florensakademisterna (se sid. 261) anställde till och med försök att mäta denna ljusets
hastighet, exempelvis genom plötslig avskärmning av en avlägsen ljuskälla, men kommo
icke till något resultat. Detta misslyckande äger intet förvånande, om man tager hänsyn
till den oerhört stora hastighet senare tiders mätningar givit vid handen, ty skall man vara
i stånd att med enkla medel iakttaga en skillnad mellan avgångs- och ankomsttider för
en ljussignal, så måste den tillryggalägga betydligt större
avstånd än dem vi kunna förfoga över här på jorden.
I ett helt annat läge bragtes frågan om
ljushastighetens mätning av den danske astronomen Ole Römer
(1644—1710), vilken gemensamt med den franske
astronomen Cassini under åren 1672—1676 genomförde en serie
astronomiska observationer på planeten Jupiter och dess
månar. Under dessa observationer möttes de av
ljussignaler, vilka tillryggalägga avsevärda avstånd och vilka
Römer insåg kunde utnyttjas till mätning av
ljushastigheten. Jupiter äger nämligen flera månar, vilka för varje
varv kring planeten komma i dennas skugga och därvid
helt förmörkas. En dylik liten måne, vilken med jämna
mellanrum träder in i Jupiters skugga, utgör just en
ljuskälla som plötsligt avskärmas, och på Römers tid väntade
man sig, att denna avskärmning skulle regelbundet
upprepas med samma tidsmellanrum, varv efter varv.
Emellertid gåvo Römers observationer vid handen att så icke är
fallet, utan att tiden mellan två förmörkelser ökas och
minskas under årets lopp. Römer insåg att förklaringen
till denna ömsevis skeende fördröjning och påskyndning
av förmörkelserna icke gärna var att söka i någon ojämn
rörelse hos månen utan med större sannolikhet orsakades
av att ljussignalerna tillryggalägga olika långa vägar från
månen och till jorden.
En närmare undersökning av Jupitermånens avstånd från jorden under årets lopp
gav bekräftelse åt denna förmodan. Tänker man sig Jupiter (F i fig. 681) och solen (A i
fig. 681) stillastående, så beskriver jorden under årets lopp ett varv i en sluten bana
(BCLDEK) kring solen, medan Jupitermånen beskriver flera varv i en sluten bana
(HNG i fig. 681) kring Jupiter, varunder avståndet mellan jorden och den förmörkade
Jupitermånen växlar mellan det minsta värdet HK och det största värdet HL.
Jupitermånens omlopp tager i det närmaste blott 42.5 timmar, så att den under året hinner med
ett par hundra varv kring Jupiter. Römer förfogade över ett observationsmaterial samlat
under tio års iakttagelser och kunde visa att fördröjningen och påskyndningen i
förmörkelserna troget följer växlingarna i avståndet mellan jorden och Jupitermånen.
Även Cassini hade haft en tanke på att ljussignalerna skulle kunna fördröjas under
dessa olika vägar, och han hade även 1675 uttalat denna tanke inför den franska
vetenskapsakademien, vars flesta medlemmar dock voro cartesianer och därför hyllade åsikten om
ljusets ögonblickliga fortplantning. Emellertid övergav Cassini denna tanke, sedan han
förgäves sökt motsvarande oregelbundenheter i de övriga KJupitermånarnas
förmörkelsetider. Römer fullföljde emellertid sina undersökningar, ock under det följande året gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
