- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / I. Teknikens naturvetenskapliga grunder /
800

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets hastighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

800

LJUSET.

han två nya observationer, en i augusti och en i november, vilka med fördel kunde
sammanställas. Med kännedom om Jupitermånens omloppstid kunde han beräkna den tid som
skulle förflyta från augustiförmörkelsen och till novemberförmörkelsen, och det visade sig,
att novemberförmörkelsen inträffade 10 minuter senare än beräknat. Genom att även
beräkna jordens avstånd från Jupitermånen vid dessa bägge tillfällen kunde han få reda
på hur mycket längre väg ljussignalen gått i november än i augusti, och härur
beräknade han ljusets hastighet till 42 000 franska mil per sekund eller i nutida mått 300 000
km/sek. Dessa beräkningar föreläde Römer den franska vetenskapsakademien, där de
dock utsattes för kritik bl. a. av Cassini.

För Huygens, vilken under utarbetandet av sin undulationsteori utgått ifrån att
ljuset utbreder sig med bestämd hastighet, kommo Römers kalkyler väl till pass, och
Huygens stödde Römer gentemot Cassinis och de övriga vetenskapsmännens kritik. Den
första offentliga redogörelsen för Römers hypotes gavs för övrigt av Huygens uti dennes
»Traktat över ljuset», och denna framställning utgör Huygens’ egen inledning till
undula-tionsteorien. Även Newton, som i så mycket annat trädde i opposition mot cartesianerna,
anslöt sig till Römers åsikt, som så småningom helt slog igenom.

Den franske astronomen J. B. J. Delambre (1749—1822) företog 1790 en förnyad
prövning av Römers mätning och kom till det resultatet att ljuset behöver 493 sekunder
för att tillryggalägga en sträcka så lång som jordbanans radie, jordbaneradiens s. k. ljustid.
År 1874 gjorde den ryske astronomen S. Glasenapp återigen en bestämning av denna
ljustid, varvid han erhöll värdet 500.8 sekunder. Medelvärdet 497 sekunder kan således
ha ett fel av 4 sekunder eller nära 1 %, varför ljushastigheten icke kan på denna väg
beräknas med någon större exakthet. Jordbanans radie kan visserligen beräknas med
mycket större tillförlitlighet, men felet i ljustiden blir utslagsgivande för slutresultatet.
Använder man medelvärdet 497 sekunder, så blir ljushastigheten enligt Römers metod
c = 300 600 km/sek med ett fel som eventuellt kan uppgå till 4: 2 400 km/sek.

Ljushastighetens beräkning ur stjärnoruas aberration. I sin avhandling Attempt
to prove the motion of the Earth (Försök att bevisa jordens rörelse), vilken Robert
Hooke publicerade 1674, omnämner han en iakttagelse, som sedermera visat sig stå i
intimt samband med ljusets hastighet. Iakttagelsen gällde stjärnan y i Drakens
stjärnbild, vilken Hooke redan 1699 funnit ligga 25 bågsekunder längre mot nord
under juli månad än vad den gör under oktober. På Uranienborgsobservatoriet fann
Picard 1671, att den årliga förflyttningen uppgick till 40 bågsekunder, och Flamstead
observerade 1680 att polstjärnans deklination under juli är 40 sekunder mindre än
under december.

Åsikterna om orsaken till att stjärnorna på detta sätt synas flytta sig olika under
årets olika månader gingo rätt mycket isär. Somliga ville i likhet med Hooke och
Flamstead se det hela som en följd av att jorden under årets lopp flyttar sig, så att
stjärnhimlen ter sig olika från olika synpunkter, medan andra, såsom Cassini, häftigt
motsatte sig en dylik åsikt utan att dock kunna giva någon bättre förklaring.

Tack vare den engelske astronomen James Bradley (1692—1762) fick fenomenet
sin slutgiltiga förklaring år 1727 i ett till astronomen Halley riktat brev, som året därpå
trycktes i Philosophical Transactions. Bradley hade 1725 under prövningen av en
astronomisk tub samtidigt velat undersöka riktigheten av Hookes iakttagelse och därvid
letts in på ett systematiskt studium av fenomenet, som han i sitt brev till Halley förklarar
på följande sätt:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Oct 2 00:02:09 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/1/0812.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free