Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
812
LJUSET.
Cartesii framställning av brytningslagen vilar på den uppfattning han hade
rörande ljusets natur. Cartesius ansåg, att ljuset består av en av ytterst fina partiklar
förmedlad framåtilande verkan och gränsytan till ett nytt medium har olika
inflytande på partiklarnas hastigheter i de olika medierna, så att den hastighet varmed
ljuset tränger framåt också blir olika. Delar man upp hastigheten i två komposanter,
en tangentiell till gränsytan och en vinkelrät däremot, så kommer den förra att vara
oförändrad, medan den senare av gränsytans motstånd försvagas, och därigenom ändras
riktningen av ljusstrålen. Vi skola sedermera i samband med frågan om ljusets natur
återkomma till en detaljerad behandling av hur ljusets brytning skall tänkas ske. Vi
vilja i detta sammanhang blott framhålla, att Cartesius pekat på den väsentliga orsaken
härtill, nämligen att
ljusets brytning är en omedelbar följd av att
ljusstrålarna ha olika hastighet i olika medier.
Den franske matematikern P. Fermat (1601—1665) angrep ävenledes frågan från
matematisk-mekanisk sida och visade, att även ljusbrytningen enligt brytningslagen
sker så, att en stråle mellan två punkter i var sitt medium går den ur tidssynpunkt
genaste vägen, så att Herons sats kan utvidgas till att även omfatta brytningen:
Ljusstrålars spegling och brytning sker alltid så, att
ljuset går den genaste vägen.
Att det sedan blir ett så invecklat matematiskt uttryck på brytningslagen är en
omedelbar följd av de geometriska förhållandena. Ljusstrålarnas vägar mätas i raka
mått, och därför måste även vinklarna mätas i det raka sinusmåttet och icke i bågmått.
Vid små vinklar överensstämmer bågmåttet med sinusmåttet, och därav kommer det sig,
att den av Kepler funna approximativa brytningslagen gäller.
Brytningsindex. Det konstanta förhållandet mellan sinusmåttet för
infallsvinkeln och sinusmåttet för brytningsvinkeln, när ljusstrålen går från ett medium (t. ex.
glas) till ett annat (t. ex. vatten), kallar man för brytning sindex för dessa bägge media
(t. ex. brytningsindex glas till luft). Man talar‘även om
ett enstaka ämnes brytningsindex, och härvid har man
överenskommit, att det medium, från vilket ljusstrålen
tränger in i detta ämne, skall vara tomrummet, vilket,
om man icke är alltför nogräknad, kan ersättas med luft.
För praktiskt ändamål räknar man dock alltid med
brytningsindex i förhållande till luft, utom då det gäller
gaser, och dess värde för olika ämnen återfinnes i
vetenskapliga tabellverk. Vi skola längre fram angiva en del
värden men nöja oss här med att erinra om att enligt
det föregående man kan anse brytningsindex luft—vatten
4 3
vara 1.3 eller luft—glas 1.5 eller Ett av de mesta
3 2
5
ljusbrytande ämnena är diamant, för vilket brytningsindex är 2.5 eller . I allmänhet
2
har brytningsindex ett värde mellan 1 och 2.
Med kännedom om brytningsindex för två media är det, enligt vad Cartesius visade,
en ganska enkel sak att bestämma var en genom det ena mediet infallande stråle
tar vägen efter brytningen i det andra. Är exempelvis AB i fig. 688 den mot
gräns
Fig. 688. Konstruktion av den
brutna strålen, då brytningsindex
är känd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
