Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusstrålarnas gång - Ljusets brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
816
LJUSET.
Fig. 693. Totalreflexionen
vid glasprismor utnyttjas
till spegling vid många
optiska instrument.
Totalreflekterande prisma. Av här meddelade siffervärden på speglande ytors
reflexionsförmåga framgår, att spegling mot dylika ytor lämnar ett betydligt försvagat
ljusflöde. Vida fördelaktigare är det att utnyttja totalreflexionen. Detta sker med hjälp
av totalreflekterande glasprisma eller prismaspegél, så som fig. 693 utvisar. ABC är ett
slipat glasprisma med en vinkel lika med 90° och de båda övriga vardera 45°.
Ljusstrålar, som infalla vinkelrätt mot ena kortsidan AB, träffa
långsidan under 45°, som är större än glasets av oss här ovan till 42°
bestämda brytningsgräns. Ljusstrålarna totalreflekteras således
och tränga vinkelrätt genom den andra kortsidan.
Den försvagning i ljusflödet, som uppstår vid de bägge
kortsidorna och genom absorption i glaset, är vid gott kristallglas
c:a 5 %, medan ingen försvagning äger rum vid totalreflexionen.
Då det gäller att genom spegling ändra en ljusstråles gång, så
att den fortsätter vinkelrätt mot infallsriktningen, är
prisma
spegeln således överlägsen andra speglar. Icke ens silverspegeln kan vid strålar, som
infalla så snett som här måste vara fallet, tävla med prismaspegeln. Dylika
totalreflekterande glasprismor ha därför fått vidsträckt användning i optiska instrument.
Hägring. Sedan urminnes tider har hägring iakttagits, framför allt i ökentrakter,
där karavanen ofta på sin väg möter den lockande anblicken av fjärran palmer, vilka
spegla sig i ett stilla vatten, en anblick som dock, ju närmare man kommer palmerna,
upplöses och visar sig som ett falskt sken; vattnets speglande yta försvinner och ersättes
av torra ökensanden.
Den förste som gjorde en utredning om detta märkliga fenomen var den franske
matematikern Gaspard Monge, vilken medföljde Napoleons vetenskapliga kommission i
Egyp
Fig. 694. Hägring: ljuset träffar ögat efter spegling mot upphettade luftlager.
ten och där under en ökenmarsch utsattes för fenomenet. Luften över den brännheta
ökensanden får genom den mot marken gradvis tilltagande förtunningen olika brytbarhet, och
en mot marken snett infallande ljusstråle kommer på den grund att gradvis brytas i
allt snedare riktning, tills totalreflexion rentav kan uppstå mot luftens nedersta, varmaste
skikt (se fig. 694). Denna totalreflexion gör, att man får intryck av en blank, speglande
yta, och ökenvandraren kan se både en palm och dess spegelbild mot denna blanka yta.
I polartrakten, där luften ofta är kallast nere vid jorden, händer stundom, att en
motsvarande spegling mot högre luftskikt äger rum. En dylik hägring kan även uppstå ovanför
större sjöar o. dyl.
Dubbelbrytning. År 1669 publicerade den danske läkaren och matematikern Erasmus
Bartholinus en avhandling med titeln Experimenta crystalli islandi disdiaclastici quibus
miro et insolita refractio detegitur, i vilken han närmare beskrev egenskaperna hos
island-spaten, en genomskinlig form av kalkspat, dittills endast känd i mindre ren form. Denna
vattenklara kristall äger den märkliga egenskapen, att när föremål betraktas genom
den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
