Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Färgerna och deras uppkomst - Regnbågens färgspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
832
LJÜSET.
bedöma orsaken.» Cartesius kommer då att tänka på det färgspel man kan iakttaga
i glasprismer, och han konstaterar, att färgspelet uppstår även under så enkla förhållanden,
som motsvara fig. 708, där ljusstrålarna få falla vinkelrätt in mot glasprismats MNP
ena sidyta, så att endast en enda brytning och ingen spegling äger rum. Genom att täcka
den brytande sidoytan med en ogenomskinlig platta NP, i vilken det lilla hålet DE
ut-tagits, kunde Cartesius på det vita papperet PF iakttaga ett band av regnbågens alla
färger. »Därav har jag lärt», säger Cartesius, »för det första, att krökningen i
vattendropparnas yta icke är nödvändig för bildandet av dessa färger, ty denna kristalls äro
Fig. 708. Cartesius påvisar, att brytning
vid. en enda av ett prismas ytor är nog
för att giva upphov till regnbågens färger.
Fig. 709. Cartesius påvisar maximumdeviationens
grundläggande betydelse vid regnbågens uppkomst.
alla plana, ej heller den vinkel, under vilken de ses, ty den kan här ändras utan att
färgerna ändras, och fastän man kan få de strålar, som gå till F, att brytas mer
eller mindre än de som gå till H, upphöra de aldrig att färga rött, och de som gå till H
färga alltid blått. Ej heller är reflexionen nödvändig, ty här finnes ingen, ej heller
mångfalden av brytningen, ty här finnes blott en. Men jag har funnit, att det behövs
åtminstone en brytning och dessutom en som icke upphäves av en motsatt, ty
erfarenheten visar, att om ytorna MN och NP äro parallella, varvid strålarna spridas lika
mycket i den ena som de åter kunna avvika i den andra, så åstadkommas inga färger.
Sedan Cartesius konstaterat, att en enda brytning redan i och för sig åstadkommer
en färgspridning, övergår han till att i detalj undersöka det inflytande, som två
brytningar i en kula ha på strålarnas gång, och han kommer genom beräkningen till det
märkliga resultatet, att det finns en största avvikelse, s. k. maximumdeviation, mellan
den mot droppen infallande strålen EF (se fig. 709) och den efter en reflexion
utgående strålen NP, och att de flesta strålarna motsvara denna största avvikelse, som
därför blir avgörande för vad ögat uppfattar. Analogt kommer den efter två
reflexioner utgående strålen QR att med EF bilda en vinkel SQR, som vid ett bestämt
läge av den infallande strålen EF antager ett minsta värde, minimumdeviation.
Cartesius räknar med en stråle, vars brytning i kulan motsvarar en brytningsindex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
