Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR.
851
ljusets spegling och brytning, sattes teorierna för ljusets natur på utomordentligt hårda
prov. Ljusets färgspridning var en första sådan erfarenhet, vilken föranledde Newton
att förkasta Huygens’ teori, eftersom den icke kunde nöjaktigt göra räkning för dessa
brytningsfenomen.
Det var emellertid ett rent speglingsfenomen, som framför allt kom att omstörta alla
teorier. Den franske matematikern Stephen Louis Malus hade en afton 1807 betraktat
de av den nedgående solen illuminerade fönstren i Luxembourgpalatset i Paris och
därvid även sett på de lysande fönstren genom ett kalkspatprisma. Till sin häpnad såg han
dock icke fönstren dubbla, så som han på grund av kalkspatens dubbelbrytning väntat
sig, utan enkla, medan byggnadens övriga partier syntes dubbla. Försök med speglat
ljus visade honom redan samma kväll, att om ljuset speglas mot glas eller annan
genomskinlig yta under en bestämd vinkel, vilken för glas visat sig vara 55°, så förlorar det
egenskapen att kunna dubbelbrytas, ljuset har fått något slags ensidighet, det har blivit
vad man kallar polariserat ljus.
Thomas Young hade tagit upp undulationsteorien och kompletterat den med
principen rörande vågors samverkan eller interjerens, men inför polarisationsfenomenet stod
han så pass frågande, att han ansåg »det fullständigt olösbart för varje teori och att det
troligen länge skulle gäcka en ärelysten forskares fåfänga». Sedermera insåg han dock
att transversella vågor ha polarisationsegenskaper.
Men även ett annat problem hade länge gäckat forskarna. Ljuset har icke den
rät-liniga gång, som man sedan urminnes tider velat anse. Redan Lionardo da Vinci hade
iakttagit, att skuggan bakom ett föremål stundom synes ha ett ljusare parti vid kanten.
Den italienske fysikern Francesco Maria Grimaldi (1618—1663) upptäckte, att om ljuset
får komma genom ett litet hål i en skärm och kasta skugga av ett föremål, så blir skuggan
större än vad som skulle svara mot rätliniga strålar, och dessutom blir skuggans kant
färgad. Detta fenomen, som kallas ljusets böjning eller difjraktion, förblev länge
oförklarat. År 1818 uppställde den franska vetenskapsakademien ljusets diffraktion som
ämne för en pristävlan, varvid det föreskrevs, att ämnet skulle behandlas ur
emissions-teoriens synpunkt. En relativt okänd ingenjör vid namn Fresnel inlämnade en
prisskrift, som visserligen byggde på undulationsteoriens ståndpunkt, men som på ett lika
grundligt som märkligt sätt utredde fenomenet. Den store Poisson, som var en av
akademiens prisdomare, framhöll, att Fresnels teori bl. a. måste leda till den paradoxala
konsekvensen, att en liten cirkelrund skiva, ställd i vägen för ljuset från en fin bländare,
måste kasta en cirkelrund skugga, som är upplyst i själva mittpartiet. För att hela
Fresnels teoretiska byggnad skulle störtas, behövdes det således blott, att man prövade
den i ett dylikt litet experiment. Experimentet utfördes — och skuggan av den
cirkelrunda skivan visade en ljus fläck i centrum! Fresnel fick priset, och vetenskapen hade
kommit sanningen om ljusets natur åtskilligt närmare.
Undulationsteorien, sådan den av Young och Fresnel modifierats och sedan av deras
efterföljare fullkomnats, har visat sig kunna omfatta alla de ljusfenomen man under
tidernas lopp iakttagit och utgör en av de fastaste lärobyggnaderna i den moderna
fysiken. Sedan elektricitetsläran genom Faraday och Maxwell erhöll sin nutida utformning
och det visat sig, att de elektromagnetiska fenomenen även omfatta vågrörelsefenomenen,
har det varit möjligt att sammanknyta de elektromagnetiska och optiska fenomenen i
Maxwells elektromagnetiska ljusteori, varigenom undulationsteoriens användningsområde
väsentligt vidgats, så att den även omfattar röntgenstrålar och radiovågor.
Den växelverkan, som äger rum mellan materian och de optiska och elektriska
feno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
