Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Färgerna och deras uppkomst - Färgspel vid tunna, genomskinliga föremål - Ljusets natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
850
LJUSET.
ej kan särskilja dem) kommer denna sammansmälta eller dubbla impuls, vars starka
del går före och svagare följer efter, att åt ögat giva ett intryck av gult.»
Vi skola i nästa kapitel se, att Hookes åskådning, enligt vilken färgerna uppkomma på
grund av den gång skillnad, som förefinnes mellan de ljusimpulser, som speglas från plattans
bägge ytor, fullständigt överensstämmer med de mera detaljerade teorier, som sedermera
uppställts för att omfatta alla hithörande fenomen.
Newtons färgringar. En annan iakttagelse, som Hooke gjorde och som spelat en viss
roll vid utredningen av ljusfenomenen, var de färgringar, som uppstå då en tunn konvex
glaslins lägges mot ett plant eller konkavt underlag.
Fenomenet är analogt med tunna plattors färgskiftningar, ehuru det i detta fall är
luften mellan de bägge glasytorna, som utgör den tunna plattan, i vilken gångskillnaden
uppstår. På grund av att detta luftskikt ökar i tjocklek utåt linsens kanter, kommer
gångskillnaden att bli olika stor på olika avstånd från linsens beröringspunkt med
underlaget, färgerna skifta därför på olika avstånd. Symmetrien medför dock, att varje ring
har sin bestämda färg.
I sin optik tog Newton upp dessa frågor till behandling utan att dock, annat
än i största förbigående, vidröra Hookes arbete. Färgringarna ha därför uppkallats efter
Newton, ehuru med orätt. Det enda nya Newton förebragte var noggranna mätningar av
färgringarnas avstånd. Newton trodde sig kunna konstatera, att de »sju»
spektralfär-gernas ringar motsvara luftskikttjocklekar proportionella mot kubikrötterna ur
tonskalans sju intervall. Newton kan därigenom i viss mån räknas som andlig fader till
färgharmonilärans något misslyckade försök att bygga på en analogi mellan färger och toner.
Färgringsfenomenet har fått en stor betydelse inom mättekniken och inom den
optiska tekniken. Av färgspelet vid två genomskinliga, inbördes rörliga ytor kan man
nämligen med en utomordentlig precision inställa dessa ytor i bestämt läge i förhållande
till varandra. Härpå grundade mätinstrument skola vi behandla längre fram.
LJUSETS NATUR.
Sedan man genom Römers upptäckt kommit till mera allmän insikt om att ljuset
äger en bestämd hastighet, låg det nära till hands att på grund härav bilda sig en mera
ingående uppfattning om ljusets natur, ty ljushastigheten giver ju vid handen, att man på
ljusfenomenen kan tillämpa mekaniska synpunkter och erfarenheter. Om ett
framåtskridande rörelsefenomen visste man, att det kunde uppfattas antingen såsom bestående av
materiella kroppar i framåtskridande rörelse eller ock såsom en vågrörelse i ett medium, vars
materiella delar röra sig kring ett jämviktsläge, från vilket de endast obetydligt avlägsna
sig, medan rörelsen successivt skrider fram från den ena materiella delen till den andra.
Det första, mera primitiva betraktelsesättet gav upphov till emissionsteorien, vilken
utarbetades av Cartesius. Det andra, mera abstrakta betraktelsesättet, vilket något
svävande antytts av Hooke, blev utgångspunkt för undulationsteorien, som utarbetades
av Huygens och som även bragtes att omfatta dubbelbrytningsfenomenet.
Så länge man blott sysslade med sådana fenomen som spegling och enkel brytning,
kunde den ena teorien vara likaså god som den andra, men när man började alltmera
rikta intresset mot fenomen, som synas strida mot de urgamla erfarenheterna rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
