Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. TEORIER FÖR SPEGLING OCH BRYTNING.
855
Fig. 727. Den atmosfäriska refraktionen enligt Huygens (1690).
måtten för infalls- och brytningsvinklarna direkt som ljusvågens hastigheter i de bägge
media (se sid. 511).
Ljusstrålarnas krökta gång genom jordens atmosfär låter sig mycket enkelt förklaras
i anslutning till Huygens’ teori. Tänker man sig nämligen enligt Huygens i anslutning till
fig. 726, att den högt över jorden belägna tornspetsen utsänder en ljusvåg, och följer dess
vågfront, under det vågen sprider sig i luften, som tänkes optiskt tätare närmare marken
än högre upp, så komma dessa vågfronter icke att bli exakt sfäriska utan tillstukade i
den mot marken vända delen, eftersom hastigheten avtager mot marken. En ljusstråle
från tornspetsen A till ett öga vid B skall hela tiden gå vinkelrätt mot vågfronten och
beskriver därför en båge AHEB. Man ser tydligt på figuren, att denna båge skär alla
vågfronterna vinkelrätt. Ögat,
som mötes av denna
ljusstråle, inriktas därför i
riktningen BD, som är vinkelrät
mot den vågfront, som träffar
ögat, och därför ser ögat
tornspetsen skenbart belägen i D.
På samma sätt förklarar
Huygens den atmosfäriska
refraktionen, som gör, att en
stjärna skenbart synes höjd
över horisonten (jfr sid. 808).
I fig. 727 betecknar AB
jorden och CD atmosfärens
yttergräns. En praktiskt
taget plan våg FE, kommande
från en avlägsen stjärna, får
vågfronten deformerad, så
snart den kommer in i
atmosfären, eftersom dennas
tät
het växer ned mot jordytan. När vågfronten träffar jordytan, har den därför fått den
sneda ställning, som AC angiver, och stjärnan synes därför i den riktning AF, som är
vinkelrät mot vågfronten i A. Huygens finner med rätta, att hans förklaring med
hjälp av vågfronten är mera direkt upplysande än den cartesianska teorien, som
bygger på ett motstånd i gränsskiktet mellan två olika media, några gränsskikt
förefinnas ju strängt taget icke.
Huygens’ största triumf var dock, att han med sin teori kunde redogöra för
dubbel-brytningsfenomenet. Före Huygens var det obegripligt, att en ljusstråle kunde vid
brytningen delas i två, av vilka den ena, den ordinära strålen, visserligen följer
brytningslagen, men den andra, den extraordinära strålen, icke alls följer brytningslagen. Men
Huygens insåg, att dubbelbrytningen i kalkspat giver vid handen, att en
partialvåg ini kristallen icke har formen av en sfärisk yta, utan att den består av en
dubbelyta (se fig. 728), som kan tänkas sammansatt av en inre, sfärisk del BTSV och en yttre,
sfäroidisk del BASF (således en dubbelyta erhållen om ellipsen och cirkeln i fig. 728
rotera kring axeln BS), vilka beröra varandra efter en cirkel genom B och S. Och
Huygens insåg också, att
s y m m e t r i a x e 1 n till den dubbla vågytan har
oföränder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
