Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
856
LJUSET.
lig riktning i förhållande till k r i s t a 11 s t r u k t u r e n s
riktningar (kristallaxlarna).
Symmetriaxeln, d. v. s. linjen BS, kallas numera kristallens optiska axel. Vill man
bedöma, hur en ljusstråle brytes i en kristallyta, behöver man blott känna denna ytas
vinkel med den optiska axeln, för att hela förloppet skall bli klart. I fig. 729 tänka vi oss
med Huygens, att den optiska axeln AZ bildar c:a 20° med kristallytan AB. Kommer
nu en plan vågfront RHhhC in parallellt med kristallytan, så giver den vid framkomsten
upphov till en hel rad partialvågor. Den inre, sfäriska delen av partialvågorna giver
upphov till den ordinära strålen; denna är i figuren utesluten, ty den är ju blott en
omedelbar fortsättning av den infallande strålen. Men den yttre, sfäroidiska delen av
partialvå
Fig. 728. Partialvågens yta erhålles
genom denna figurs rotation kring linjen
BS, kristallens s. k. optiska axel. Efter
Huygens (1690).
Fig. 729. Konstruktion av den extraordinära
strålen enligt Huygens (1690).
gorna ha som enveloppe (jfr sid. 509) planet NQ, som utgör vågfront till den extraordinära
strålen. Denna vågfront är visserligen parallell med kristallytan AB, men förskjuten
snett, och den extraordinära strålen går därför fram i riktningen AN. På så sätt ser man
tydligt, att fastän den infallande strålen är vinkelrät mot kristallytan, kommer dess
extraordinära del inom kristallen att vara bruten. Man ser också, att om vinkeln TAZ minskas
mer och mer, kommer NQ att vara allt mindre förskjuten i förhållande till AB. Blir
denna vinkel noll, d. v. s. är kristallytan parallell med kristallens optiska axel, så
sammanfalla ordinära och extraordinära strålarna. Likaså inses att om den infallande strålen
ligger i ett s. k. huvudplan, d. v. s. i ett plan parallellt med optiska axeln och
kristallytans normal, så komma både den ordinära och extraordinära strålen att ligga i
detta plan.
Newtons kritik av den cartesianska emissionsteorien. Newton, som i så många andra
vetenskapliga frågor var motståndare till Cartesius, sökte även rörande ljusets spegling
och brytning uppställa en teori, vari Cartesii åsikter förkastades. Visserligen stod han i
stort sett på ungefär samma ståndpunkt som Cartesius rörande uppfattningen av ljuset
som en rörelse hos ett ytterst fint ljusämne, men han bestred att ljusets spegling och
brytning vid en gränsyta mellan två medier bero på dessa mediers motstånd mot rörelsen.
Sålunda säger Newton i Prop. VIII av andra boken av sin Optik (jfr sid. 835):
»Orsaken till ljusets reflexion beror icke, som man vanligen antager, på att ljuset träffar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
