Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för spegling och brytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
860
LJUSET.
Uudulationsteoriens svårigheter. Även mot Huygens’ teori vände Newton sin kritik,
ehuru med betydligt större försiktighet. Själv hade Newton ursprungligen omfattat
Hookes uppfattning av ljuset som vågrörelse, men efter Hookes kritik övergick han i sin
Optik helt och hållet till emissionsteorien. Man kan dock i detta verk spåra en viss
tveksamhet, särskilt i flera av de 31 frågor, varmed detta verk avslutas.
Emellertid sammanfattar Newton i Fråga 28 sin uppfattning av de svårigheter, som
möta undulationsteorien och som synas honom oöverstigliga. Först och främst anser
Newton det vara omöjligt, att ljuset skulle kunna uppvärma kroppar, så som fallet är vid
brännspeglar o. dyk, därest ljuset enbart skulle bestå i ett tryck utan åtföljande rörelse.
Och därnäst framhåller han, att om ljuset består av tryck eller rörelse, så kan det icke
fortplantas rätlinigt, utan måste gå runt hörn på samma sätt som ljudet.
I vår tid, då man dels har en klarare insikt i olika energiformers omvandling i värme
och dels med framgång alstrar ljudstrålar, som ej gå runt hörn (jfr sid. 584), äro Newtons
invändningar icke så tungt vägande. De blotta icke desto mindre en ofullkomlighet i
undulationsteorien, ty denna giver icke en tillräckligt påtaglig förklaring på hur härmed
egentligen förhåller sig. Enligt Huygens’ princip bildas ljuset av den framilande
vågfront, som omsluter samtliga elementarvågor; passerar vågen genom öppningen i en
skärm (se fig. 408 sid. 509), blir ljusets rätliniga gång en följd av att denna vågfront icke
sprider sig runt hörnen, utan detta göra endast elementarvågorna, vilka inbördes upphäva
varandra genom bristande samverkan (se sid. 509).
Youngs interferensprincip. Huygens hade aldrig i närmare detalj ingått på hur man
skall tänka sig elementarvågornas samverkan. För Huygens var ljuset närmast en följd
av stötvågor, och betraktar man en enda stötvåg för sig, så kan man nog förstå, att den
icke nämnvärt går runt hörn. Men om stötvåg kommer efter stötvåg, skulle ju en
samverkan kunna tänkas äga rum mellan de olika vågorna, och man kan fråga sig hur en sådan
samverkan i detalj äger rum. Svaret på denna fråga fann Thomas Young år 1801, och han
angiver detta med följande belysande bild:
»Antag ett antal lika vågor röra sig med samma hastighet över en stillastående sjö
och att de tränga in i en kanal, som leder ut ur sjön. Antag vidare, att en annan, liknande
orsak alstrat en annan serie likadana vågor, som anlända till kanalen med samma
hastighet och vid samma tidpunkt som de föregående. Den ena vågserien kommer icke att
förinta den andra, men deras verkan sammansättes. Om de tränga in i kanalen på så sätt
att den enas upphöjningar sammanfalla med den andras, så måste de båda tillsammans
åstadkomma en serie ännu högre upphöjningar; men om den ena seriens upphöjningar
följa så på varandra, att de motsvara den andras fördjupningar, komma de att exakt
uppfylla dessa fördjupningar, och vattenytan förbliver jämn— åtminstone kan jag icke finna
någon annan utväg vare sig från teoretisk eller experimentell sida. Nu påstår jag, att
liknande verkningar äga rum, så snart två ljusmängder blandas, och detta kallar jag den
allmänna lagen om ljusets interjerens.»
Denna Youngs interferensprincip är en på ljusfenomenen överflyttad tillämpning av
den för svängningsrörelser giltiga superpositionsprincipen (se sid. 490), vilken för första
gången tillämpades på elastiska vågors samverkan av Daniel Bernouilli 1753 (se sid. 534).
Principens tillämpning på ljuset, enligt vilken ljus således skulle kunna utsläcka ljus,
vittnar om Youngs djärvhet och originalitet. Vi veta, att denna princip långt senare
bekräftats för ljudets vidkommande (se sid. 534), och vi skola nu så småningom se, att denna
princip reder upp alla de oklarheter, som vidlåda Huygens’ teori. Ja, därest man i Fresnels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
