Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för ljusets färgverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. TEORIER FÖR LJUSETS FÄRGVERKNINGAR.
863
som de bliva större, alstra de starkare och mera lysande färgerna, blått, grönt, gult och
rött, och det blir allt svårare att bringa dem att avvika.»
Därpå giver Newton också en förklaring till de växlande färgerna vid tunna skikt,
varvid han utgår ifrån att dessa färger uppkomma genom något slags »språngvis
benägenhet» hos ljuset att omväxlande speglas och brytas mot de tunna skiktens gränsytor.
Härom säger Newton i sin Fråga 29:
»För att giva ljuset den språngvisa benägenheten till lättare spegling och lättare
genomgång behöves icke mer än att det består av små kroppar, vilka, där de infalla,
på grund av sina attraktioner eller dylika krafter alstra svängningar, vilka ila fortare
fram än strålarna (d. v. s. ljuspartiklarna) och i allmänhet hinna fatt dem och driva
på dem till större eller mindre hastighet och därigenom meddela dem denna språngvisa
benägenhet.»
Newton hopar här hypotes på hypotes utan att lyckas giva någon klar föreställning
om förloppet. Hans ståndpunkt i detta stycke utgör ett slags blandning av
emissions-och undulationsteori, och han har uppenbarligen tagit starkt intryck av Hookes
uppfattning av fenomenet (jfr sid. 849), ehuru han icke är benägen att ansluta sig till dennes
rent undulatoriska hypotes.
Eulers kritik av Newtons optiska teorier. Den store Leonhard Euler (jfr sid. 394)
genomskådade bättre än sina samtida svagheten i Newtons optiska teorier, vilka under
1700-talet blivit allmänt omfattade, sedan Cartesii läror så gott som utrotats. Euler
påpekade också i ett par avhandlingar 1746 och 1752 inkonsekvensen i Newtons
ståndpunkt. Genom sin gravitationsteori hade Newton vunnit definitiv seger över den
carte-sianska teoriens föreställningar om ett universum av virvlande materia (jfr sid. 400 o.
425), och därvid hade Newton bl. a. som ett huvudargument använt sig av att universum
icke kan vara fyllt av materia, ty då skulle planeternas rörelser hindras av denna
materias motstånd. Men i sina optiska teorier låter Newton utan att hindras av några
skrupler hela universum genomkorsas av en hel mängd olika ljusämnen! I sina berömda
Lettres å une princesse d’Allemagne (»Brev till en tysk prinsessa») klarlägger Euler sin
ståndpunkt på ett synnerligen elegant och lärorikt sätt. Dessa brev, somskrevos 1760—
1762, voro avsedda som ett slags naturfilosofisk undervisning åt prinsessan av
Anhalt-Dessau, nièce till konungen av Preussen; de trycktes och översattes till flera språk samt
utgjorde under 1700-talets senare del ett allmänt läst populärvetenskapligt verk. Vi
återgiva här det 18:e brevet:
»Hur besynnerlig Ers Höghet än kan finna Newtons tanke, att solens strålar härröra
från en verklig emanation, så har den dock funnit en så allmän tillslutning, att knappast
någon vågar tvivla på densamma. Det som mer än något bidragit härtill är utan tvivel
den stora auktoriteten hos denne framstående engelske tänkare, vilken är den förste
som upptäckt de verkliga lagarna för himlakropparnas rörelse. Men just denna upptäckt
har lett honom till emanationsteorien. Cartesius nödgades fylla hela himmelsrummet med
en fin materia för att stödja sin teori, och genom denna materia rörde sig
himlakropparna fullständigt fritt. Men man vet, att om en kropp rör sig i luften, röner den ett visst
motstånd; därav slöt Newton att, hur fint man än antager himmelsämnet vara, så måste
planeterna dock röna något motstånd i sin rörelse. Men, säger han, denna rörelse
är icke utsatt för något motstånd, därav följer att det ofantliga himmelsrummet icke
innehåller någon materia. Överallt råder därför ett fullkomligt tomrum, och detta är en
av de grundläggande dogmerna i den Newtonska filosofien, att universums väldighet icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
