Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för ljusets färgverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866
LJUSET.
sig i stället i pythagoreiska analogier mellan tonskalans sju tonsteg och spektrets »sju»
färger.
I 28:e brevet giver Euler en sammanfattning av sin ståndpunkt: »Okunnigheten
om färgernas rätta natur har i alla tider givit upphov till stora dispyter mellan filosoferna;
var och en har ansträngt sig att briljera med någon särskild åsikt i denna fråga. Åsikten
att färgen finnes hos föremålen själva har synts dem alltför enkel och föga värdig en
filosof, som alltid bör höja sig över vardagsmänniskan. Eftersom bonden inbillar sig, att
den ena kroppen är röd, en annan blå och en tredje grön, kan en filosof icke bättre skilja
sig från mängden än genom att förmena motsatsen: han säger därför, att färgerna intet
äro i verkligheten, att det finns intet i föremålen, som hänför sig till dem. Newtonianerna
förlägga färgerna uteslutande till ljusstrålarna, som de särskilja i färger, rött, gult, grönt,
blått, violett: och de säga, att ett föremål synes i den eller den färgen, då det speglar
strålar av detta slag. Andra, för vilka denna åskådning synes alltför grov, mena, att
färgerna endast existera i vår inbillning; detta är det bästa sättet att dölja sin
okunnighet, så att folk icke skall tro, att en lärd vet mindre om färgernas natur än de. Men om
man nu för tiden hör de lärda tala så, får man intryck, att de äro i besittning av de
djupaste mysterier, ehuru de ej veta mer än bonden, kanske rentav mindre. Eders höghet
inser lätt, att dessa skenbara finesser blott äro spetsfundigheter. Varje enkel färg (för
att särskilja den från sammansatta färger) är förbunden med ett visst antal vibrationer
per tidsenhet, så att ett visst antal vibrationer utförda på en sekund bestämmer den
röda färgen, ett annat gult, en annat grönt, ett annat blått och ett annat violett, vilka
äro de enkla färger regnbågen uppvisar. Om därför partiklarna i något föremåls yta äro
så beskaffade, att de, när de uppröras, utföra på en sekund just så många vibrationer
som den röda färgen fordrar, så kallar jag denna kropp röd, precis som bonden, och
jag finner intet skäl att frångå detta hävdvunna talesätt. Detta hindrar icke, att
ljusstrålar med samma antal svängningar i sekunden också med samma rätt kunna kallas
röda. När slutligen nerverna i ögats botten påverkas av dessa strålar och anslås lika
många gånger i sekunden, giva de sinnesintrycket av röd färg. På detta sätt blir allt
klart, och jag finner ingen anledning att införa dunkla och mysteriösa benämningar,
som i grund och botten icke leda till något, överensstämmelsen mellan ljudet och
ljuset är så fullständig, att den även äger rum in i minsta detalj.»
Himlavalvets färg. Den eulerska uppfattningen av ljuset och färgerna
överensstämmer i ganska hög grad med de moderna idéer, som under 1800-talet så småningom
utvecklades till att omfatta de optiska fenomenen. Vissa detaljer av Eulers
framställning ha därvid närmare utformats och bekräftats. Detta är särskilt fallet med två
fenomen, som Euler själv åberopade som stöd för sin åsikt.
Det första av dessa fenomen är himlavalvets blå färg. I sitt 32:dra brev till den tyska
prinsessan utvecklar Euler detta tema och påpekar, att denna blå färg härrör från
luftens minsta partiklar, vilka under ljusets inverkan fungera som resonatorer (jmfr sid. 574)
och därvid utföra de hastiga vibrationer, som svara mot blått ljus. Före Euler hade
Lionardo da Vinci förklarat den blå färgen som en blandning av himlakropparnas ljus
och världsrummets mörker, medan Newton på mycket lösa grunder menade, att ljuset i
ytterst fina vattendroppar framkallar samma blå färg som vid vissa tunna hinnor. Först
1871 skapades en från Eulers uppfattning rätt avvikande kvantitativ teori för detta
fenomen av lord Rayleigh, vars teori 1904 modifierades av Max Planck i sådan riktning,
att den kan sägas i ganska hög grad överensstämma med den eulerska uppfattningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
