Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Teorier för ljusets färgverkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. TEORIER FÖR LJUSETS FÄRGVERKNINGAR.
865
Ljusets spegling och brytning uppfattade Euler ungefär på samma sätt som Huygens,
men han gick ett steg längre än denne, ty Euler sökte klargöra den roll
det speglande eller brytande materialet därvid spelar.
Newton hade sökt att med sina kraftfältsskikt klargöra denna roll i någon mån, men
frågan om hur det kommer sig att ljusmängderna vid spegling och brytning utfalla så
olika vid olika material hade han icke försökt klargöra. Denna fråga hade icke heller
Cartesius eller Huygens ingått på.
I sitt 25:e brev och följande tager Euler däremot upp frågan i hela dess vidd.
Att en kropp är synlig beror enligt Euler därpå, att dess minsta småpartiklar befinna sig
i vibrerande rörelse och därigenom utsända vågor i etern, vilka, när de träffa ögat, giva
upphov till synförnimmelserna. En självlysande kropp, som solen eller ett ljus, förhåller
sig därvid, i stort sett, analogt med ett icke självlysande föremål, ett hus, ett träd el.
dyl.,
enda skillnaden mellan självlysande och icke
självlysande synliga föremål är, att deras smådelars
vibrationer äro olika starka.
»De synliga föremålen», säger Euler i sitt 26:e brev, »böra jämföras med
musikinstrument, vilka igångsättas eller redan tona. Det är likgiltigt om det är genom en naturlig
kraft de tona eller om de spelas av främmande krafter, för mitt ändamål räcker det, att de
tona och alstra ljud. De icke självlysande föremål, vilka icke heller äro belysta, kunna
liknas vid oanvända musikinstrument eller vid i vila befintliga spända strängar, vilka
icke avgiva något ljud. Om vi då överflytta vår fråga från ljusets område till ljudets,
förenklas den till följande: om en i tila befintlig sträng utsättes för ljudet från
musikinstrument, kommer den då att utföra någon rörelse, även om den icke vidröres? Men
erfarenheten säger oss, att detta i själva verket inträffar.»
Euler redogör därpå för hur en sträng vibrerar och utsänder en för dennas
egensvängning karakteristisk ton, så snart en mångfald toner ljuda i den omgivande luften,
och han påpekar resonansens betydelse ävensom det inflytande, som härrör från
övertoner och deras resonans (jfr sid. 570). Därefter tager Euler i 27:e brevet steget fullt ut
och förklarar att »vad de olika höga eller låga tonerna äro för örat, det äro de olika färgerna
för ögat».
Ljuset är en vågrörelse, alstrad av eterpartiklarnas
vibrationer, och ljusets olika färger motsvara olika
svängningstal för dessa vibrationer. När ljusvågen träffar ett
föremål, tränger den in i detsamma och sätter samtidigt
föremålets partiklar i vibrationer, varigenom dessa i sin
tur utsända ljus, så att föremålet blir synligt med en färg,
karakteristisk för egensvängningarna hos dess partiklar.
Denna lika enkla som djuptänkta uppfattning av ljusets natur kan sägas ha ganska
viktiga beröringspunkter med den cartesianska teorien. I bägge fallen tänkes nämligen
ljuset vara ett av två rörelser sammansatt rörelsefenomen. Cartesius sammansätter
rörelsen av translation och rotation, var och en med sin hastighet. Euler sammansätter
rörelsen som en av vibrationer alstrad framåtskridande våg, ävenledes kännetecknad av
två hastigheter, nämligen en framåtskridande hastighet och en vibrationshastighet,
vibrationshastigheten bestämmes därvid enklast av svängningstalet. Det förtjänar
påpekas, att Newton, fastän han i sina färgringar spårat en analogi mellan ljus och ljud,
icke förutsåg, att analogien kunde göras så enkel som Euler fann, utan Newton förlorade
55—250164. Uppfinningarnas bok. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
