Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets böjning och interferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. LJUSETS BÖJNING OCH INTERFERENS.
887
så att man blott behöver mäta upp avståndet a mellan de båda ljuskällorna A och B,
skärmens avstånd b från deras plan AB samt den första mörka linjens avstånd MO från
skärmens mittpunkt för att därefter vara i stånd att beräkna ljusets våglängd.
Använder man natriumljus och inställer speglarna och ljuskällan med dess
cylinderlins så, att avståndet mellan de båda spegelbilderna blir 2 mm, samt ställer den vita
skärmen fem meter, 5 000 mm, från spegelbilderna, så visar det sig, att första mörka
linje blir på avståndet MO = 0.7 36 mm. Insättas dessa värden i formeln, erhålles
natriumljusets våglängd 9 $
/ = • O.73G = 0.000589 mm = 589 m u .
5000
Man kan på ett motsvarande sätt beräkna våglängden av andra, tredje o. s. v.
mörka bandet, motsvarande en vägskillnad av 3/2 A, 5J2 A o. s. v., men för dessa band av
»högre ordning» kommer vinkeln BAF icke längre att vara så liten, att ovanstående
räkningar giva tillförlitligt resultat.
Fig. 755. • Frauenhofers böjningsförsök genom
interferens mellan parallella ljusstrålar.
Frauenhofers böjningsförsök. Den bajerske instrumentmakaren och fysikern Joseph
von Frauenhofer (1787—1826) införde 1822 en ytterligare förbättring vid studiet av
interferens- och böjningsfenomenen, varigenom beräkningarna i hög grad förenklas. Den
frauenhoferska metoden bygger dels på
användandet av en fin springa för alstrandet av
interferensband och dels på utnyttjandet av
en samlingslins vid uppfångandet av
inter-ferensbanden, vilka få bildas i linsens
fokal-plan.
Om man såsom i fig. 755 låter
monokroma-tiskt ljus infalla genom den fina springan AB
och medelst samlingslinsen CD förenar
strålarna i linsens fokalplan NMN, så kommer
ljusstyrkan i punkten M att bero av
inter-ferensen mellan det knippe inbördes
parallella strålar, som i figuren är synligt.
Det är lätt att inse, att man erhåller en rad mörka linjer av olika ordning, så snart
gångskillnaden mellan strålarna AM och BM är exakt en jämn multipel av halva
våglängden, och att ljusmaxima uppstå ungefär vid de ställen, där skillnaden är en udda
multipel av halva våglängden. Är exempelvis gångskillnaden n. Z ,så kan man uppdela Ijus-
knippet i n st. smalare knippen med inbördes lika bredd. Två på varandra följande av
dessa smala knippen bestå av strålar, vilka parvis ha en vägskillnad av en halv våglängd,
och de släcka därför fullständigt ut varandra. Är n ett jämnt tal, n = 2N, blir
inter-ferensresultatet således fullständigt mörker, den mörka linjen är den N:te i ordningsföljd.
Är n ett udda tal, så återstår, sedan alla jämna par frånräknats, ett enda omaka knippe,
vilket säkert giver ljus, men icke nödvändigt maximum av ljus. En ingående
undersökning visar, att ljusmaximum blott erhålles å dessa ställen, när n är ett stort tal, således
för ljuslinjer av hög ordning. Vid ljuslinjer av lägre ordning falla ljusmaxima icke fullt
så långt bort.
Frauenhofer använde vid sina försök en kikare, som inställts skarpt mot ett mycket
avlägset föremål. Betecknar v vinkeln mellan kikarens längdaxel och en mot bländarens
plan vinkelrät linje och är a bredden på bländarens fina springa samt A ljusets våglängd,
så är gångskillnaden a sin v, och om kikaren då är inställd mot en mörk linje av N:te
ordningen, så erhålles • n
6 ’ a sin v = N k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
