Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets böjning och interferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
892
LJUSET.
Fasförlusten vid ljusets spegling kan lätt konstateras medelst Newtons färgringar,
ifall man mellan de hoptryckta båda glaslinserna placerar en ljusbrytande vätska och om
glaslinserna ha olika brytningsindex. Betraktar man linsernas mitt i speglat ljus, synes
denna nämligen mörk, ifall vätskan är starkare eller svagare ljusbrytande än bägge
glassorterna, däremot synes mitten ljus, om vätskans brytningsindex har ett värde liggande
mellan de bägge glassorternas. I förra fallet kommer en infallande stråle, som speglas
dels mot den övre och dels mot den undre glasytan, att vid en av dem förlora en halv
våglängd, varför de bägge speglade delstrålarna utsläcka varandra. I senare fallet
förloras antingen en halv våglängd vid vardera speglingen (om det undre glaset har större
brytningsindex än det övre), eller också göres ingen fasförlust (om det övre glaset har
större brytningsindex än det undre); bägge delstrålarna ha därför samma fas, och
linsernas mitt synes ljus.
Det finnes ett annat ännu enklare fall, som på ett ganska påtagligt sätt visar
nödvändigheten av att ljusvågen har här berörda egenskap. Vid en ytterst tunn,
genomskinlig hinna sker spegling mot såväl den främre som bakre begränsningsytan, och
om ingen fasolikhet kännetecknar dessa båda reflexioner, borde deras ljus samverka
och ge en ganska avsevärd, samfällt reflekterad ljusmängd. Men just på den grund
att reflexionen mot de båda ytorna ena gången sker mot ett optiskt tunnare och
andra gången mot ett optiskt tätare material, gör den därav följande fasskillnaden
på en halv våglängd, att de bägge reflekterade ljusvågorna upphäva varandra,
när hinnan blir tillräckligt tunn. Detta kan med stor tydlighet påvisas vid en
såpbubbla, som genom uppblåsning göres allt tunnare och tunnare. Till en början
visar såpbubblan ett livligt färgspel på grund av skiftande interferens mellan det från
dess bägge ytor speglade ljuset. Men strax innan bubblan brister, ser man en
liten svart fläck breda ut sig på dess yta. Såpbubblans svarta fläck är just så
tunn, att de från bubblans två ytor återspeglade båda ljusvågorna upphäva
varandra.
Koherens. Under försök med interferens mellan olika ljusstrålar kom man snart
underfund med, att det endast är möjligt att erhålla interferens mellan strålar härrörande
från samma vågföljd, s. k. koherenta ljusstrålar.
Sålunda är vid Fresnels spegelförsök så anordnat, att de bägge spegelbilderna av en
och samma ljuskälla tjänstgöra som ljuskällor för de båda interfererande strålsystemen;
det är olika partier av samma våg, som träffat vardera spegeln och efter speglingen
bringas att samverka. Vid Grimaldi-Youngs försök äro de båda hålen eller springorna
likaledes bländare för samma ljusvåg, kommande från en och samma ljuskälla. Skulle
man däremot belysa springorna från var sin ljuskälla, vore
det omöjligt att få fram någon interferens. Likaså visar
det sig i allmänhet omöjligt att erhålla interferens mellan
de båda vinkelrätt mot varandra p o 1 a r i s e r a n d e
komponenterna av opolariserat ljus, även om man vrider dem
så, att de få samma polarisationsplan.
Anledningen till att interferens blott kan erhållas med hjälp av koherenta strålar
är lätt att fatta, om man tänker sig närmare in i ljusets uppkomst. Den strålning, som
härrör från en glödande kropp, en låga eller dylikt, får anses bero på att kroppens minsta
smådelar, molekylerna eller atomerna, utsända ljusvågor. Vill man se saken mekaniskt,
kan man anse, att den höga temperaturen hos ljuskällan motsvaras av en ytterst livlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
