Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljusets natur - Ljusets böjning och interferens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSETS NATUR. LJUSETS BÖJNING OCH INTERFERENS.
893
rörelse hos dess smådelar, en rörelse som säkerligen är av fullständigt oregelbunden natur.
Från denna mekaniska ståndpunkt sett är etern ett elastiskt material, på vilket
ljuskällans molekyler överföra sin oregelbundna vibrationsrörelse, som sedan i form av en
trans-versell våg ilar vidare. Härvid återupprepa eterpartiklarna successive den mer eller
mindre oregelbundna oscillationsrörelsen hos ljuskällans minsta delar. Därest
ljuskällans minsta delar utföra en harmonisk svängning med bestämt svängningstal,
får ljusvågen en bestämd våglängd, monokromatiskt ljus erhålles. Utföra partiklarna
däremot godtyckliga periodiska rörelser, kunna dessa enligt Fouriers teorem anses
sammansatta av en uppräknebar följd av harmoniska komponenter. Prismat liksom
gittret utför en harmonisk analys av vågen och särskiljer dess olika komponenter i
olikfärgade linjer. Detta är den verkliga innebörden av ljusets sammansättning av olika
färger. Utföra partiklarna däremot operiodiska eller från ögonblick till ögonblick
växlande periodiska rörelser, så möjliggör en harmonisk analys denna rörelses uppdelning i
en helt eller delvis kontinuerlig följd (således icke uppräknebar) av harmoniska
komponenter. Prismat eller gittret sprider sådant ljus i ett helt eller delvis sammanhängande
spektrum. Det vita ljuset, som motsvarar ett fullständigt kontinuerligt spektrum, kan
således anses vara en mot utomordentligt oregelbundna oscillationsrörelser svarande våg.
För att två vågor skola klart interferera, måste de vara sammansatta av identiskt
samma harmoniska komponenter. Skola de dessutom kunna fullständigt utsläcka
varandra, måste varje komponent ha samma amplitud för båda vågorna. Det är nämligen
uppenbart, att motsatta harmoniska svängningar icke kunna helt upphäva varandra, om
de äro olika starka. Koherens- eller interferensförutsättning innebär således, att de
båda koherenta ljusstrålarna skola inom ett längre tidsintervall ha identiskt samma
svängningsförlopp. Detta är emellertid omöjligt för ljus härrörande från olika ljuskällor
eller från olika områden av samma ljuskälla, eftersom svängningsförloppet från
ögonblick till ögonblick ändras på det mest olikartade sätt.
Fastän svängningsförloppet undergår snabba, språngvisa förändringar, kan
inter-ferens äga rum även vid mycket stor gångskillnad, ty vågen hinner tillryggalägga en
avsevärd väg även på en ytterst kort tid. Genom att studera interferens vid stora
gångskillnader kan man få en föreställning om hur pass många vågberg och vågdalar som
kunna förekomma i en vågföljd. Ett av de första försöken i den riktningen företogs
1863 av Fizeau.
Fizeau iakttog härvid newtonska ringarna vid belysning från en natriumlåga. Den
övre, konvexa glaslinsen var härvid monterad så, att den långsamt kunde avlägsnas
från den undre, konkava linsen. När på detta sätt avståndet mellan linserna ökas, krympa
de newtonska ringarna ihop mot centrum och försvinna, den ena efter den andra,
samtidigt med att nya komma in från linskanten. Icke mindre än 50 000 försvinnande ringar
kunde Fizeau räkna till, motsvarande 50 000 våglängder av natriumljuset, d. v. s. en
vågföljd upptagande en sträcka av cirka 2.5 cm.
Vid detta försök gjorde Fizeau samtidigt den iakttagelsen, att ljusstyrkan hos
fenomenet periodiskt växte och avtog, varav han kunde sluta till att ett svävningsfenomen
(se sid. 567) förelåg. Natriums gula ljus är således icke absolut monokromatiskt utan
måste vara sammansatt av minst två svängningar med något olika svängningstal. Genom
att räkna antalet linjer mellan dessa ljusfältets växlingar från ljus till mörker kunde
Fizeau konstatera, att växlingarnas maxima och minima inträffade efter 490, 980, 1 470,
1 960 o. s. v. linjers försvinnande. Därav kan man draga den slutsatsen, att endast två
svängningar föreligga och att deras våglängder 2X och Å2 ha sambandet 490 zx — 491 z2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
