Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljuset som energiform - Ljusenergins former och omvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
918
LJUSET.
tromagne tiska vågor kunna existera och att de i så fall äga samma egenskaper som
ljus-vågor, så att den enklaste ståndpunkten är att anse, att ljusvågor äro elektromagnetiska
vågor. Enligt denna elektromagnetiska ljusteori måste det inom ljusvågen råda samma
tryckkrafter, som dem Maxwell beräknat för den elektromagnetiska vågen. Den
elektromagnetiska vågens tryck är enligt denna beräkning numeriskt lika med vågens
energitäthet, och med kännedom om den tidens mätningar av solstrålningens energitäthet kunde
Maxwell beräkna solstrålningens tryck mot en speglande metallyta till 0.8
milligramkrafter per kvadratmeter eller 8 • 1011 atmosfärer. Efter att ha gjort denna
uppskattning av solljusets strålningstryck säger Maxwell: »Utsättes en flat kropp för solljuset,
så kommer den att endast på sin belysta sida utsättas för detta tryck och kommer
därför att stötas bort från den sida, varifrån ljuset infaller. Det är sannolikt att en
mycket större strålningsenergi kan erhållas med hjälp av de samlade strålarna från en
elektrisk båglampa. Om sådana strålar falla på en metallskiva upphängd i vakuum, torde
de måhända framkalla en märkbar mekanisk effekt.»
Oberoende av Maxwell och på helt andra grunder hade den italienske fysikern A.
Bartoli 1876 kommit till samma slutsats rörande ljusets tryck. Bartolis tankegång var
högst märklig; han visade, att man kan uppfinna en cirkelprocess (jfr sid. 757), vid vilken
det är möjligt att medelst rörliga speglar överföra värme från en kallare kropp till en
varmare. Enligt termodynamikens andra huvudsats skulle detta betyda en höjning
av nyttovärdet eller entropien hos den överförda värmemängden, och detta är icke
möjligt, utan att arbete samtidigt uträttas. De rörelser Bartoli tänker sig utförda med speglar
måste därför kräva arbete, och detta kan endast bero på att speglarnas rörelse röner
motstånd från ett strålningstryck. Bartoli kunde beräkna storleken av detta strålningstryck
och fann precis samma resultat som Maxwell. Bartoli försökte även genom mätningar
bekräfta sin teoretiskt vunna uppskattning av strålningstrycket, men lyckades icke
komma till ett positivt resultat.
Den ryske fysikern Peter Nikolajevitj Lebedew (1866—1912) påbörjade 1898
en rad experimentella undersökningar över strålningstrycket och kunde vid
Internationella fysikerkongressen i Paris 1900 göra en förberedande redogörelse för dem. De
svårigheter, som måste övervinnas, voro avsevärda, men redan 1901 kunde han publicera en
första ingående redogörelse, Untersuchungen über die Druckkräfte des Lichtes
(Undersökningar över ljusets tryckkrafter), enligt vilken ett av de radiometriska krafterna oberoende
strålningstryck uppmätts till ett värde, som någorlunda överensstämde med
Maxwell-Bartolis teoretiska värde. Under tio år fullföljde Lebedew dessa undersökningar och
försökte ytterligare göra sig oberoende av alla felkällor, vilkas inflytande i den första
avhandlingen1 kunde uppgå till 20 %. År 1910 hade han förfinat sina mätningar, så att
han med ett fel understigande 10 % även kunde konstatera strålningstrycket mot gaser,
en bestämning som blivit aktuell på den grund, att man i Keplers anda sökt ur
strålningstrycket beräkna de gasformiga kometernas form. Fig. 778 visar hans försöksanordning;
B är en kraftig båglampa, vars ljus medelst kondensorn C koncentreras mot en
bländareöppning D, varifrån ljuset medelst linsanordningen K samlas till ett parallellt knippe, som
efter speglingen mot speglarna S1} S2 och S3 åter koncentreras mot de upphängda, fritt
rörliga metallblecken R i den lufttomma (trycket understeg väsentligt O.oooi mm
kvicksilver) glasballongen G. Spegelparet S4 S4 kan förskjutas, så att ljuset även speglas mot
S4, S5 och S6 samt därefter träffar metallblecken från motsatta sidan. Metallbleckens
upphängningsanordning framgår av fig. 779. Ljuset kunde riktas mot de olika små
metallblecken, vilka i nummerföljd äro av följande beskaffenhet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
