Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljuset som energiform - Ljusenergins former och omvandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSET SOM ENERGIFORM. OMVANDLINGAR.
917
ligt att åstadkomma en ljuskälla, som är så selektiv, att dess strålning huvudsakligen
omfattar våglängden 555 m/u Vid en så selektivt strålande ljuskälla skulle ögat helt kunna
tillgodogöra sig strålningsenergien. Vid ett effektförbruk av 0.00145 watt skulle en sådan
ideal ljuskällas ljusflöde bliva 1 lumen, och vid ett effektförbruk av 1 watt skulle
ljusflödet således bliva 689.7 lumen.
De ljus och lampor människan sedan gammalt betjänat sig av ha ett synnerligen
dåligt energibyte, en stor del av strålningsenergien omsättes i värme (se vidare sid. 945),
så att dylika ljuskällor även tjänstgöra som små kaminer. Icke ens vår tids elektriska
glödlampor äro så synnerligen ekonomiska, även om de beteckna ett oerhört framsteg i
hygieniskt och belysningstekniskt avseende. Vid de moderna, lufttomma glödlamporna
med lystråd av sådan metall, vars strålningsegenskaper äro medelmåttiga, kan man i
genomsnitt räkna med att per watt erhålla cirka 7 lumen, således blott en hundradel
av den ideala ljuskällans utbyte. Vid glödlampor med osmiumtråd är ljusutbytet
6.7 Im/watt, vid tantaltråd 6.2 8 Im/watt. I moderna glödlampor med volframtråd är
utbytet väsentligt högre, vid smärre lampor cirka 10 Im/watt, men vid större, gasfyllda
lampor är ekonomien bättre, vid 1 000 watt är utbytet cirka 19 Im/watt. I de för
reklamändamål numera allmänt använda neonrören är utbytet 12 å 18 Im/watt, och i
en vanlig båglampa är utbytet 8 å 14 Im/watt vid likström, växelströmsbåglampan
har väsentligt sämre utbyte, blott cirka 7 Im/watt.
Strålningstryck. Att ljusstrålningen kan uträtta arbete och förflytta materia höll
redan Kepler för troligt. I ett 1619 utgivet arbete om kometerna uppställer han
nämligen den hypotesen, att kometsvansarnas ställning i olika lägen av
banan betingas av solstrålningens kraftverkan. Från emissionsteoriens
ståndpunkt var det ganska uppenbart, att de från solen utströmmade
ljuspartiklarna kunde stöta undan kometsvansarna. Men även från
undulationsteoriens ståndpunkt kan man, enligt vad Euler 1746 visade,
vänta sig en i ljusvågen rådande tryckverkan.
En experimentell bestämning av strålningstrycket försöktes 1754
av De Mairan tillsammans med Du Fay, men trots en för den tiden
ovanligt förfinad experimentanordning misslyckades de på grund av
alla de störningar, som följa med ljusets omvandling i värme. Ej ens
en så suverän experimentator som Fresnel kunde (1825) undanröja
dessa oväntat stora svårigheter, som först fingo sin förklaring 1874,
då W. Crookes upptäckte, att radiometern, d. v. s. ett i en glasballong
inneslutet lätt vinghjul av glimmer, vars vingar sotats på ena sidan,
vid belysning kommer i roterande rörelse på grund av krafter,
radiometriska krafter, vilka härröra från det inflytande, som den i värme
omvandlade ljusenergien har på molekylarrörelsen hos den i ballongen
inneslutna, förtunnade luften. Gastrycket har ett påtagligt inflytande på de vridande
krafternas storlek, och enligt moderna mätningar synes det gynnsammaste gastrycket
för olika gaser vara ungefär 0.0 2 mm kvicksilver. Så länge man icke genom teoretisk
beräkning kunde värdera strålningstryckets storlek, förblev det omöjligt att särskilja
detta från de radiometriska krafternas inverkan.
Den första teoretiska beräkningen av strålningstrycket gjordes av Maxwell i dennes
1873 utgivna epokgörande verk A Treatise on Electricity and Magnetism. Av lagarna
för de elektriska och magnetiska fenomenen leddes Maxwell till upptäckten av att elek-
Fig. 777.
Radiometer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
