Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Ljuset som energiform - Temperaturstrålningens spektrala fördelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSET SOM ENERGIFORM. TEMPERATURSTRÅLNING.
937
Fig. 802. Maximistrålningens våglängd, vid olika
temperaturer.
Uträknar man detta enligt Åmax • T = 0.288, erhålles T = 0.2 88 : 5 • 105 — 5 800° K.
Mäter man solens totala strålningsintensitet, kan man med hjälp av Stefans lag beräkna
temperaturen till 5 900° K. Solstrålningen är icke exakt en svart strålning, varför
solens temperatur enligt Kirchhoffs lag måste vara något högre.
Ett mera grovt och onyanserat intryck av förskjutningslagens giltighet kan man
erhålla genom att betrakta en
svart järnstav, vars temperatur
successivt stegras medelst en
blästerlåga. Först synes den
mörkt rödglödande, därefter
ljusnar den röda glödfärgen
mer och mer, vid tillräckligt
hög temperatur blir den
gulglödande, och till slut säges
den vara vitglödande. Denna
successiva förändring av
glödfärgen visar tydligen, att den
färg, som gör sig starkast
gällande, mer och mer förskjutes
åt kortare våglängder, ju högre
temperaturen blir.
t
Wiens strålningslag. Redan mot slutet av 1880-talet sökte man finna på ett
matematiskt uttryck för strålningslagen, men de förslag, som då gjordes, stå icke i
överensstämmelse med Wiens och Stefans lagar, varför de kunna lämnas ur räkningen. W. Wien
sökte själv delvis på teoretiska grunder komma fram till ett uttryck på lagen, och 1896
— c
uppställde han Wiens strålning slag: E’k—’ el’T (e = 2.71828 .. .), vilken med
naturliga logaritmer kan skrivas så, att dess överensstämmelse med Wiens
förskjut-C c
mngslag blir fullt tydlig: log .
Samtida mätningar syntes bekräfta formeln, och den tyske fysikern och
nobelpristagaren Max Planck åstadkom 1900 till och med en teoretisk härledning av
densamma. De bägge tyska fysikerna O. Lummer och E. Pringsheim framlade emellertid 1899
och 1900 resultatet av omsorgsfulla mätningar utförda inom ett synnerligen stort
temperaturområde från flytande lufts temperatur 85°K till 1 800°K. Enligt Wiens
C c
lag skulle log vara detsamma som och således vara omvänt proportionell mot
temperaturen, och proportionen bestämmes bl. a. av den för alla våglängder konstanta
faktorn c. Emellertid gåvo mätningarna vid handen, att konstanten c ingalunda är
oberoende av ljusets våglängd. Inflytandet av våglängden gör sig dock
knappast gällande för kortvågigt ljus, men vid stora våglängder är inflytandet
däremot synnerligen utpräglat. Lummer och Pringsheim undersökte bl. a. strålningen
inom det infraröda området mellan 2 = 12.3 och 2 = 17.9 /a för nyssnämnda
temperaturområde 85°K—1 800°K och funno att värdena på c varierade
mellan 24 800 och 31 700; Wiens strålningslag är således högst otillfredsställande för
stora våglängder, men kan däremot anses synnerligen tillförlitlig vid korta
våglängder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
