Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Ljuset - Optiska instrument - Moderna instrumentkonstruktioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
962
LJUSET.
den fordran, att de ljusstrålar, som passera genom detsamma, också kunna intränga i
ögat, så att ljusflödet effektivt tillvaratages. Okularet bör därför sammanbryta
strålarna så pass kraftigt, att de alla kunna tränga in genom ögats pupill. Detta
realiserades först av den romerske optikern Matteo Campani, vilken 1665 tillverkade en ännu
bevarad, högst förträfflig kikare, i vilken han inskjutit en extra lins, s. k. kollektivlins,
framför okularet i avsikt att samla
ljusstrålarna mot detta.
Det första på rationella grunder
konstruerade okularet härrör från Christian
Huygens, vilken mot slutet av 1650-talet
var ivrigt sysselsatt med att skärpa
iakttagelserna av planeten Saturnus, om vars
ringar han först av alla fick en rätt upp-
fattning. Huygens’ okular består av två tunna, plankonvexa linser, ställda med de plana
ytorna vända mot ögat. Den längst bort från ögat befintliga linsen är betydligt större än
den andra, närmast ögat placerade. Den större linsens brännvidd är 3 ggr så stor som
den mindres, och linsernas avstånd är dubbelt så stort som den mindre linsens
brännvidd. Huygens’ okular återgives i fig. 825 sid. 963, dels med förstoring 5 X (längst
t. v.) och dels med förstoring 10 X (längst ned t. h.).
Den större linsen vid Huygens’ okular har intet nämnvärt inflytande på okularets
förstoring, utan denna bestämmes av den mindre linsen. Skulle man taga bort den
större linsen, bleve förstoringen därför densamma, men ljusstyrkan skulle avsevärt
nedsättas, ty en mängd strålar skulle aldrig träffa den lilla linsen. Den större linsen
tjänstgör därför som kollektivlins, d. v. s. den samlar
allt ljus som träffar densamma och bryter det
närmare huvudaxeln, så att det även träffar den
mindre linsen.
Användandet av två linser vid Huygens’
okular medgiver också ett upphävande av den
kromatiska aberrationen, men härtill kräves just en bestämd avpassning av
linsernas brännvidder och avstånd. En teoretisk undersökning visar nämligen, att om
linsernas brännvidder och inbördes avstånd avpassas just så som Huygens gjorde, d. v. s.
i proportionen 3: 1: 2, så försvinner automatiskt det kromatiska felet. Då linserna
dessutom göras tunna, komma även de sfäriska avbildningsfelen att bli tämligen
små. Huygens’ okular är följaktligen högst förträffligt och användes ännu i dag
vid mikroskop, teleskop och andra fordringsfulla instrument.
De olägenheter, som vidlåda Huygens’ okular, äro dels att avståndet mellan
linserna är rätt stort, så att synvinkeln blir tämligen begränsad, dels att det ur
okularet utgående strålknippet är ganska starkt divergerande, så att ögats pupill,
åtminstone vid starkt förstorande okular, måste placeras så nära linsen, att
ögonfransarna eventuellt stöta mot linsen.
Vid Ramsdens okular, som infördes mot slutet av 1700-talet av den engelske
instrumentmakaren Jerse Ramsden, hava båda linserna samma brännvidd, och deras
avstånd är lika med denna brännvidd, men de vända de buktiga ytorna mot
varandra. Synvinkeln blir följaktligen något större; det utgående strålknippet är icke
så starkt divergerande, varför ögats pupill kan placeras bekvämare.
Vid moderna okularkonstruktioner har man eftersträvat ytterligare förbättringar;
Fig. 822. Huygens’ okular.
Fig. 823. Ramsdens okular.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
