Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Magnetism och elektricitet - Magneter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX.
MAGNETISM OCH ELEKTRICITET.
MAGNETER.
De magnetiska fenomenen ha säkerligen varit kända sedan urminnes tider, ty i
vissa trakter av jorden förekommer ett slags järnmalm, svartmalm, med så
utpräglat magnetiska egenskaper, att de icke gärna kunnat undgå människans
uppmärksamhet.
Enligt en av Plinius återgiven berättelse, härstammande från tiden ungefär 160’
år f. K., skulle upptäckten av magnetstenen gjorts av en herde vid namn Magnes,
vilken en dag, när han gick och vaktade sin hjord, plötsligen kände hur järnstiften i
sandalerna häftade fast vid en sten, så att han blott med svårighet kunde göra sig loss..
Efter denne herde skulle sedan stenen fått sitt namn. Sägnen låter genom sin påtagliga
överdrift allt annat än sannolik.
Faktum är, att den svarta järnmalmen i äldsta tider av grekerna benämndes
Hera-kleias sten (Lithos herakleia) efter staden Herakleia i Lydien, där malmen förekommer.
Denna stad fick sedermera namnet Magnesia, och man har tänkt sig, att härigenom
stenens namn också förändrades till Magnesia lithos eller rätt och slätt Magnetes, det
namn som med tiden blev alltmera brukligt.
Enligt Platons utsago skulle Euripides varit den förste grek, som använt
benämningen magnet, men denna utsago torde icke hava fog för sig; snarare synes
benämningen redan vid denna tid ha varit i allmänt bruk. Av större intresse är, att Platon i
detta sammanhang visar sig känna till det fenomen, som numera går under
benämningen magnetisk influens. Platon säger nämligen, att magneten icke blott
drager till sig en järnring, utan denna får därvid också samma egenskap.
Enligt Aristoteles skulle Thales varit bekant med magnetstenens egenskaper, vilka
han tillskrev verkan av en »själ». Aristoteles lär enligt utsago av Diogenes Laertius
(190 e. K.) ha författat ett arbete »Om stenar», vari magnetens egenskaper även skulle
behandlats. Denna skrift synes dock ha gått förlorad, ty det enda arbete, som man sökt
identifiera med densamma, är en arabisk bok, »Stenarnas bok», vari begås sådana grova
misstag, som Aristoteles aldrig skulle gjort sig skyldig till. Bland annat säges magneten.
kunna draga till sig både kött och guld.
Flera av de grekiska filosoferna sökte att rent spekulativt tränga till djupet av
detta egendomliga fenomen, men ingen synes ha känt till att magneten kan, i form av
kompass, vara människan till ovärderlig nytta. Sedan kompassen uppfunnits, kom stu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
